Har inte lagt mig än, suttit uppe hela natten och tittat på Buffy igen. Har sett fram till avsnitt 8 i säsong 6 sen juldagen, det är ca 107 avsnitt. Varje avsnitt är ca 42-3 minuter långt. Vill inte ens tänka på hur mycket tid jag har lagt ner på det!

Känner mig så sjukt jävla dålig.

Jag skulle ha lämnat in EOSloggboken igår, men jag var inte där. Skolan började för  2 minuter sen så jag lär inte direkt åka dit...

Läste på first class om svenskafördjupningen vi ska skriva - en fördjupning i i princip vad som helst inom svenskan - noveller, poesi, artiklar, krönikor, ja vad som helst. Vi ska skriva en rapport till dock, vilket jag ärligt talat inte ens kan föreställa mig hur det ska gå till...

Taget att jag kanske skulle välja novellskrivande, då måste vi själv bestämma massa jävla frågor om själva novellskrivandet och sedan leta rätt på svaren på dem - på internet, i böcker, från människor, nånstans! Sedan en jävla innehållsförteckning osv och vad vi har lärt oss och hur vi har lärt oss det och hur vi har gått till väga och och och...

Är det bara jag i hela jävla världen som inte är så komplicerad? Tänk ut en idé, använd den talang du förhoppningvis har, voila! Övning ger färdighet! ._.'

Eller så är det helt enkelt att jag är för dum för en sådan uppgift - den är inte direkt komplicerad egentligen, eller? Jag tänker på Ange och hennes skolgång, haha, det här måste låta som nåt jävla skämt för henne. 

Jag är helt enkelt för dum för att gå i skolan, jag känner mig så jävla... nertryckt! Förtryckt! >.< Jag vet att jag har något att ge, nån slags potential, men alla dessa sätt att visa dem förefaller mig så extremt... dumma!

Och jag känner mig helt besegrad, jag har gjort IQ-test och jag har 10-fucking-1 i IQ, vilket är 7 poäng mindre än när jag gjorde det för 3 år sen. Alla babblar på om att de vet att jag kan klara skolan för att jag är så SMART, att de vet att jag klarar av att bo själv för att jag är så INTELLIGENT, men jag känner mig så sjukt korkad och idiotisk att jag knappt vet vad jag ska göra... Jag hatar att känna mig dum.

Har ett ENORMT jävla behov av att åka tillbaka till hantverksskolan känner jag - jag skulle tamigfan göra nästan vad som helst för att få börja där igen. Med Petra och Ninni, Johanna, Kristin...

Tänkte åka dit idag, jag och Petra, men Petra kunde inte. Plus att de går kortdag idag så om jag tar nästa buss skulle deras skoldag nästan vara slut...

Saknar alla så grymt mycket, det börjar bli olidligt.

Gå vidare, allting har sin tid, vissa saker är menade för en viss period i ens liv, men jag vill inte ens gå vidare. Jag kan inte förklara med ord vad det betydde för min hela jävla existens att jag fick gå där. *oändlig tacksamhet*

Ge mig en anledning att tycka att det är värt att stanna kvar här.. att kämpa... just nu känns allting som en enda stor, mörk motgång, som om inget jag gör betyder nåt. Ingenting jag känner. Absolut inte.

Jag lyckades gråta i måndags, äntligen, så jävla skönt. Vet inte när det hände sist...

Få mig att känna... jag vill bara lägga mig vid någons fötter och be dem att få mig att känna mig betydelsefull och behövd... inget mer av det här överflödet. 

 

peean

9 januari 2009 20:56

du är mer behövd än va du tror

 

Fanny

10 januari 2009 13:07

Hej igen. Min bästa kompis Nathalie känner verkligen igen sig i det du skrev. Hon brukar ofta prata om hur skolan får henne att må så dåligt och att hon inte känner att hon kan. Men skolan är inte anpassad och passar inte alla. Vissa är bra på att skriva, andra är bra på att läsa. Vissa gillar att teckna. Men skolan är ganska enkelspårig och passar inte alls för alla. Det där med IQ har jag inte ens vågat testa. Men jag tycker att det inte är den siffran man ska hänga upp sig på för det mäter verkligen inte en människas värde på nått sett. Det är vad en person har i hjärtat och vad den anser är rätt och fel som är viktigt. Inte om den har bra betyg i skolan. Sen kan det vara ganska jobbigt att klara av massor med saker när man mår dåligt, då kan det nästan kännas omöjligt. Men ge inte upp för det löser sig på ett eller annat sätt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

2009   I ett andetag, får jag inte existera Det är smärtsammare än vanligt Det här misslyckandet är utom denna värld För stort för dina ögon utanför ditt synfält Rutan är krossad, spillrorna regnar Men det är ingenting mot ditt ...

2007   Down, scream And another knife is soaring through the air Aim it at me, aim to kill   Put the hate through my heart Slap the anger in my face And nail the envy in my bones Handing me the fear, forcing me to hate Bringing me...

2009-03-02   Du kommer till henne Med en order om att finnas "Kom tillbaka senare jag vilar just nu och ingenting är viktigt nog att störa denna sömn" Tänk, om du bara vetat det att det var där skon klämde Du gav henne liv, så h...

2009-07-31   Jag har inte tid att ge dig en lång, smärtsam beskrivning om hur mörkret lägger sig över mina sinnen Det har lagt sig och har legat sedan länge   Men låt mig bara säga det här Att se på dig och känna inspiration ...

2009   Petrified, cause I don't know what's coming. Isn't it human to be afraid of the unknown? Without your arms around my waist, without your hands in my hair, on my back, stroking my face, holding me close -- gripping my neck -- God, I can't...