Något händer, definitivt. Det har hållit på att förändras i säkert 2 veckor, och jag undrar hur lång tid det kommer att ta. Det är som att stå med en fot på ena sidan av en spricka i marken, den andra foten på den andra sidan, medan världen långsamt delar sig i två.

Ena sekunder verkar förändringen dras mot ett positivt håll, nästa kastas jag tillbaka mot ångest, självklart i en annan form. 

Dags att gå till botten med det. Det har pågått alldeles för länge.

Varför är jag så rädd för att vara lycklig? Varför är jag så rädd för att... bli en i mängden?

Jag tror att om jag måste möta livet själv, utan någon garanti på att någon finns där och hjälper mig, så kommer jag inte klara av det. Jag duger helt enkelt inte. 

Jag är rädd för att jag ska bli ointressant - bara en börda, inget av intresse. Att erkänna sitt behov för att vara speciell gör en precis som alla andra, eller hur? "Jag är speciell, jag är inte som de andra" - finns det någon som aldrig har tänkt så någon gång, eller iallafall önskat det?  

Självklart vill jag vara glad. Självklart vill jag må bra. Bara den där känslan av at allting flyter i just min ström... Jag älskar det. Tror jag.

Så vad är då allt det här? Väger det inte upp allt jävla skitprat om att vara "speciell"? Hur man nu är det?

Det borde det. Så varför gör det inte det?

Jag mår inte som jag gör bara för att jag inbillar mig själv att jag måste. Nej, det ligger mer i det än så. Sjukt mycket mer än så. Även om jag kanske accepterar det här så behöver det inte nödvändigtvis gå. Allt som har hänt... Ja, vad vet jag, det kanske bara är början? När jag väl accepterat allt som har hänt och äntligen börjat bearbeta det, så kanske något annat händer? Allting blir sämre igen, och jag måste börja om? 

Om jag ställdes inför det jag har gått igenom en gång till, och jag fick ett val på livet eller döden, skulle jag aldrig nånsin välja att gå igenom det igen. Aldrig. Det finns inte ord. 

Men just nu känns det som jag har allt - jag har alla pusselbitar, men de ligger felvända och vill bara inte passa. Förklarar jag det bra nog? Finns det någon del av dig som fortfarande respekterar mig efter alla små saker i mig själv jag nu är villig att stå för?

Idag sa mamma att jag var en stor anledning till hennes glädje, att jag "mår bra. Så länge det inte är nåt hemskt som har hänt som inte jag vet om, men det tror jag väl inte"

Den som har ett bra sätt att förklara något sånt här för henne kan ju få en kaka... 

Jag vill ta mig ur det. Jag gör det.

Den vanliga gamla tankebanan, "hur tar jag mig ut?" Min hjärna svarar mig direkt: "Det är för mycket, det går inte, du måste dö"

Men den här gången tror jag inte på det lika starkt som alla andra gånger... 

Julafton i år...  Var över förväntningar. Jag önskade mig inte direkt något eftersom jag nyss fyllt år, och önskar man sig inget är det svårt att bli besviken direkt. Vi tillbringade julaftonen här i mammas lägenhet, jag, mamma, erik, pappa, tina & farmor. Och Zappen då såklart. 

Det var mysigt! Mina julklappar verkade iallafall måttligt uppskattade, utom Eriks då såklart... Hans reaktion var "jaha, den här lär ju användas flitigt *lägga åt sidan*" ungefär, plus att han senare slog mig för första gången på flera år. Aj. 

Men, han var nog lite tacksam ändå får jag hoppas.

Jag själv höll på att överhättas av lycka då jag fick Sims: livet i lägenhet + 700 kr av min ömma moder, och de 5 återstående säsongerna av Buffy the Vampire Slayer av pappa och Tina. <3! 

Imorgon kommer mammas kusin Laurie och hans pojkvän Janne hit på besök, var länge sedan man träffade dem... Ska bli skoj, resten av dagen ska jag väl nöta sims eller Buffy kan jag tänka.

På Fredag bär det av hem till pappa där jag ska träffa Violet, Blue, Sebbe och Joche - med andra ord mina bandmates. Längtar sjukt mycket.

Resten av lovet vet jag inte vad det blir av. Förhoppningvis letar sig älsk ut till Jättendal någonting så att jag får krama henne tills hon tröttnar på mig och åker hem.

Nyårsafton spenderas också den hemma hos pappa i Storsvedja, med honom, Tina, hennes son Rickard (som är sjukt lik Jake Gyllenhaal), Rickards flickvän Jessica och Erik.  

Nere på isen med champagne framför en eld och titta på fyrverkerier... När den traditionen dör tänker jag sörja. Länge.  

Aja, nu har jag skrivit alldeles för mycket och klockan är halv jävla 4 på natten, men jag kände bara att jag verkligen behövde skriva av mig lite.  

En sak till, Mimmi sa en sak i skolan för ett tag sen som jag bara inte kan släppa. Vi satt och pratade om första dagen på Skvadern i höstas, hon sa att hon knappt vågade titta på mig, för att jag såg så skör ut att hon var rädd att jag skulle gå sönder om hon tittade för länge på mig.

Det var en ganska bra beskrivning på... Ja. Ni vet nog. Jag ska inte tjata med er mer, men just nu känns det ganska bra. Jag blir pratig då. You know me... 

 

s.p

25 december 2008 23:02

bli medlem på bloglovin.com pleeeeeease!!(A)

 

Fido

27 december 2008 16:45

Jag förstår hur du menar med att du har hela puzzlet men att bitarna inte passar, att dom är hullerombuller... Det är svårt att förklara. Men jag vet hur du menar (L)

 

Fanny

28 december 2008 17:23

Jag har havt lite samma problem tror jag. Men du kommer aldrig bli som alla andra. Jag menar "alla andra" är inte med i ett band, alla andra kan inte skriva som du! Det finns ju ingen där ute som är precis som du.

Men det är såklart att det är läskigt när saker ändras, det är ju inte konstigt att du är rädd för lycka, för jag vet inte ens om du minns hur den känns?

Jag kanske ska åka in på hem, men jag vet inte om jag vill. Jag vet att det finns andra som mår sämre än jag som har mer problem. Ibland känns det som att jag inte förtjänar att åka om jag inte mår sämre än vad jag gör nu. Ibland känns det på något konstigt sätt som att det är enklare att må jättedåligt, så att alla märker att det är någonting fel, än vad det är att må sådär. Jag vet inte vem jag är när allt är bra, men jag försöker tänka mig friheten. Känslan av att kunna leva normalt, göra vad jag vill, säga vad jag vill, inte tänka så mycket. När jag tänker så vill jag bli lycklig, då vill jag slippa alla problem.

Det finns ett sätt att ta reda på vad som händer om du blir lycklig, och det är att bli det. Det är inte lätt att bara bli lycklig och vem vet egentligen vad lycka är? Lycka kanske är olika för alla? För mig är lyckan uppnådd när jag inte längre är begränsad av mina tankar. Men vill man bli lycklig gäller det att våga. Jag hoppas att du vågar, jag hoppas så innerligt att du blir lycklig! Men oroa dig inte för att du inte längre ska vara speciell. Det kommer du alltid att vara!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

2009   I ett andetag, får jag inte existera Det är smärtsammare än vanligt Det här misslyckandet är utom denna värld För stort för dina ögon utanför ditt synfält Rutan är krossad, spillrorna regnar Men det är ingenting mot ditt ...

2007   Down, scream And another knife is soaring through the air Aim it at me, aim to kill   Put the hate through my heart Slap the anger in my face And nail the envy in my bones Handing me the fear, forcing me to hate Bringing me...

2009-03-02   Du kommer till henne Med en order om att finnas "Kom tillbaka senare jag vilar just nu och ingenting är viktigt nog att störa denna sömn" Tänk, om du bara vetat det att det var där skon klämde Du gav henne liv, så h...

2009-07-31   Jag har inte tid att ge dig en lång, smärtsam beskrivning om hur mörkret lägger sig över mina sinnen Det har lagt sig och har legat sedan länge   Men låt mig bara säga det här Att se på dig och känna inspiration ...

2009   Petrified, cause I don't know what's coming. Isn't it human to be afraid of the unknown? Without your arms around my waist, without your hands in my hair, on my back, stroking my face, holding me close -- gripping my neck -- God, I can't...