Jag har aldrig velat höra nåt från dig såhär mycket som jag gör nu...

bara en liten kommentar?

snälla?

Jag vill inte känna mig lämnad... bara ett litet tecken? Ett mail? 

Jag har iallafall pratat med mamma om tarotkort till min födelsedag. Hon sa att det nog ska gå och fixa^^ so I'm hoping.

Ursäkta alla negativa inlägg men 

Mje mje, var en relativt skön dag idag i skolan. Började 1, då vi hade engelska, och jag kom på mig själv med att tänka att allt var så tråkigt för att det var så jävla enkelt. Jag äcklar mig själv när jag tänker så

Efter lektionen satt jag, fiffel, kakmilla, hannis & bambi kvar och jag fick göra mina älskade psykologitest på dem. *-* De är sjukt kul att umgås med, en sak som får en att längta att komma till skolan på måndag faktiskt... 

Anywho, jag kom ner till navet vid 4 och skull med bussen som gick 20 över, men snäll som jag är (!) så väntade jag på älskling för att få träffa henne, hon kom ner till navet vid typ halv och 17:30 gick nästa buss så det var bara att vänta. Sjukt skönt att träffa henne dock...<3 as usual.

Nu är jag hemma i hudik och det är som vanligt skönt att träffa mamma, erik och zappen. Nästa helg ska jag troligen försöka få med älsk hem till pappa och vi ska ha buffyhelg!, längta <3

Jag känner mig grymt konstig nu... igårkväll var inte speciellt trevligt, break-downs är sällan det >.<, men jag är så less på att gråta i tystnad gång på gång på gång på gång, bara för att glömma bort det dagen efter, och ingenting görs åt nånting...

Vad kan man göra då? 

Det är en förbannat bra fråga.

Men nu börjar allting bli som så att när jag inte är jätteglad, när jag inte har ett deppanfall och vill dö, så spelar ingenting ens någon roll längre. Som just nu.

Just nu känns allting bara så SJUKT jävla meningslöst, som att jag inte skulle behöva existera alls.

Jag är så jävla less på allting, jag är så jävla trött på att få ångest varje gång jag ska kliva av en buss, jag är så jävla trött på att ha dåligt samvete för att jag sitter här inne på mitt rum när jag egentligen borde umgås med mamma, även fast klockan är halv 12 på natten och hon sover...

Jag orkar inte ha ångest när jag tänker på att morgondagen kommer och det kommer aldrig nånsin finnas ett sätt att slippa det...

och på nåt sätt måste jag och massor med andra människor i min omgivning inse att det här är inte bara ett "jag är trött på" utan snarare ett "jag orkar inte"

Varför får alla bilden av att jag mår så bra helt plötsligt? Att hela övergången till sundsvall och skvadern gick så smärtfritt?

Kanske för att de inte är där på nätterna när jag ber för att få lämna min egen kropp, bara för en stund, och nej, hur berättar man nånting sånt?

Hur förklarar man?

Jag tror aldrig jag har gjort det. Jag måste lära känna mig själv på nytt och lära mig att sätta ord på saker och ting, men jag orkar inte. JAg orkar inte ens resonera med mig själv om saker och ting, jag orkar inte tänka igenom allt positivt och allt negativt med att vakna varje dag.

Jag är smärtsamt medveten om all smärta jag skulle kunna spara människor genom att helt enkelt bara inte existera,  jag säger inte alla, men det är så mycket jag gör som helt enkelt bara är ivägen för alla.

Mest mina föräldrar.

Och jag vill inte vara såhär spärrad, spärrad och se allt negativt.

Kan jag bara inte inse det? Kan inte du?

Jag vill helt enkelt inte leva! Jag har fan inte ens en liten gnutta livslust kvar och hur fan kan de förvänta sig att jag ska kunna leva, gå i skolan, och göra det bra?

Jag vill bara sluta i skolan men jag älskar att vara där, jag tror starkt på de nya vänner jag fått men varför måste allting vara så jävla svårt hela förbannade tiden? Jag vill inte må såhär! Jag vill vara glad, jag vill vara lycklig, men fan, jag har nog aldrig ens varit det och jag tror verkligen itne jag kommer bli det...

Nu måste jag sluta ha diskussion med mig själv... sånt här betyder aldrig något när jag väl slutat tänka... 

Jag börjar bli lite seriöst rädd nu. Igår kväll satte jag mig i soffan vid 11, kl 6 vaknade jag på samma ställe utan att minnas att jag ens somnat eller sovit. Yeah, yeah...

Hade sovmorgon idag till 9 iallafall, visserligen börjar vi inte förrän 1 men ville hit iaf. Tycker verkligen om att vara här men allting är så jobbigt...pappa ringde mig kvart i 8 iallafall och typ började prata, minns absolut ingenting av det han sa förutom att jag skulle ringa om det var nåt XD

Och nu sitter jag här... Det är gröt idag! Jag är happy! <3

Jag är så sjukt trött, glad att det är helg, har buffyabstinens som fan och vill bara krypa ner i en varm säng med ett duntäcke, med godis, och få kolla på buffy, helt ensam.

Varför var allting tvunget att bli så himla fel? Varför kan jag inte få må bra för ett tag...? Och allamår dåligt,överallt

Och så fort man hittar nånting atttro på tycker folk att man är dum i huvet... tur det! Varför kan ingen bara tänka sig för innan de öppnar käften...

Ja jag klagar. Jag har inget annat att säga!

ALLTING är så jävla fel just nu!

förlåt att jag inte gör det bättre för dig

just nu önskar jag bara att någon kunde låsa in mig nånstans tills jag orkade något.. och låta någon annan ta hand om allt som händer, om skolan, om de som behöver mig, om någon gör det... jag kommer ändå aldrig att bli något...

och jag förmodar att du insåg att "hah, jag behöver egentligen inte engagera mig i hennes negativa tankar längre!" och bröt dig loss..? good for you..

jag saknar & behöver dig.. 

Det här är fan inte bra.

Jag var inte i skolan igår, inte efter tisdagens smärtsamma nederlag. Idag skulle jag gå och försöka ordna upp saker och ting med svenskaläraren men nejdå. Jag snoozade väckarklockan tre gånger (jag försökte faktiskt!) men jag var bara så jävla trött. Imorrn måste jag gå, jag önskar det fanns nån här som kunde tvinga upp mig imorrn för jag vill verkligen gå. Det var ju precis det här som inte skulle hända..!

*skicka fokus på ett annat håll*

.. *tänka*

Jag fyller år ganska snart! Typ... om en månad^^

Och för inte så länge sen började jag tänka på vad jag faktiskt ville jobba med, om det fanns nåt allsjag ville jobba med, om det här med musik och bandet inte skulle gå.. såjag började tänka på mina intressen utöver musik och att sova... Och jag har kommit fram till att jag är ju helt galen i saker som drömtydning, tarotkort, det mesta som har med andar att göra... Så tarotkort är en sak som jag vähääldigt gärna vill ha när jag fyller *pokar dig som läser*

Och igår när jag inte hade något att göra så mindes jag någonting på Mudvaynes senaste skiva om något kallat The Hermetic Order of the Golden Dawn, så jag började läsa lite om det. Nu är jag sjukt glad för jag känner mig så otroligt hemma i det! Jag har visserligen inte läst allt än men jag hoppas att det här är vad det är, någonting om medmänsklighet, individualism, spiritualitet och "sökandet efter det mystiska i tillvaron"! 

Isis är glad. Synd bara att folk aldrig kan hålla sina åsikter för sig själv när man äntligen hittat något som intresserar en...

Hm, det här blev konstigt. Jag mår egentligen inte alls speciellt bra idag... inte ens lite, för att vara ärlig. Men jag har inte varit vaken direkt länge x_x

Hur kunde jag låta mig glömma vad jag egentligen är såhär länge...? hur kunde jag börja tro, i flera månader, att jag var värd något?

hur jag ska mig ur sängen imorgon är en allt för bra fråga 

För ett halvår sen, lite mer, så umgicks jag oftast med Petra, Ninni, Mille, Jimmy, Dennis, Blue & Violet (som då var Terese & Sania), jag gick på backens, klarade knappt av någonting i princip.

Nu umgås jag med Ange, Mimmi, Camilla, Hanna, Blue, Violet & Foreman, går på skvadern, bor inte ens hemma längre, har knappt kontakt med någon från backens. Har jag ens kontakt med någon därifrån?

Jag ville inte att nånting skulle förändras men det gjorde det, och allting blev så fel. Det som vardagen brukade handla om känns som en börda nu. Och så är det...

Idag, för första gången (av någon okänd anledning, kanske rädsla) stannade jag upp i min ilska mot dig och frågade mig själv "hur tar h*n det då?"

Jag vet hur du spelar ut, hur du beter dig, vad du vill få mig att tro... men jag kan allvarligt talat inte tro på det.

Visst, det kanske är bättre för dig men jag tror ändå inte att det här passerade obemärkt förbi. 

Jag läser det du skriver och jag vill skriva åt dig att dina kommentarer är så värdelösa, att verkligen ingen bryr sig - tills jag inser att jag faktiskt gör det. Jag vill höra din klagosång när du sjunger den om mig

Jag blir så jävla arg på mig själv för att jag låter dig påverka mig - anledningen till allt det här är ju att du påverkat mig under alla årens gång, alldeles för mycket...  Jag skulle ju sluta med det! Det var ju det som var meningen med allt! Hur kan allting alltid bli såhär fel..?

Och jag vet, eller ja, jag är jävligt säker på iallafall att du är precis lika dan mot mig som jag är mot dig. Hahaha... och du döljer det lika väl. Kanske mer väl än mig till och med, du skäms så mycket för allt som hänt att du inte vågar berätta för dina vänner vad som egentligen hänt.

Några ljus går upp här, några ljus går upp där, och ibland lyser alla på samma gång i olika färger, allting blir så förvirrande. Imorgon är det måndag. Klockan är närmare halv 12.

"Jag orkar inte bry mig mer"

Å ena sidan känns det precis så, å andra sidan får jag sådan ångest över att jag inte bryr mig att det känns som jag bryr mig mer än någonsin. Jag vill inte att det här ska slippa ur mina händer även fast jag mår så dåligt över allting som händer nu.

Fan, jag önskar att pappa eller mamma var här nu, eller snarare att jag var hos dem. Att jag kunde få vara liten igen och gråta hos dem och förvänta sig att de vuxna kan laga allt!

Men när jag tänker på saker och ting för ett halvår sen som jag pratade om tidigare så är allting annorlunda utom jag. 

Vuxna lagar allt! Laga mig!

Hur kan man ens förvänta sig det...? Men jag har ingen lust att må dåligt för att jag ber om hjälp, men jag gör det ändå... Så fort någon försöker hjälpa mig, ge mig vägbeskrivning, så ger jag upp, nu får ni bära mig resten av vägen.

Vem säger att ni orkar det? Absolut ingen, frågar jag nånsin? Beter jag mig som att jag bryr mig?

Nej, hur gör man så mot sina föräldrar? Kommer hem efter skolan och frågar "hur mår du?"

Jag förstår verkligen ingenting. Det tror jag inte direkt att ni som läser gör heller, men den här gången tänker jag inte förklara mig för min egen blogg. Läs om du vill, det är ditt eget val, jag har rätten att skriva vad jag vill (det här är ett sätt att övertyga mig själv, inte dig)

Och hur kan man nånsin visa kärlek på ett bättre sätt än att säga "jag älskar dig"? Hur övertygar man någon om någonting som de... ja, inte ens verkar vilja tro på? Även fast det är det som är bättre för alla?

Jag önskar jag kunde sätta in några små, låtsasfödelsedagar åt mig, för jag har ett så starkt uppmärksamhetsbehov för tillfället. Och några av de senaste tillfällena med. Det är sjukligt pinsamt... hej, attentionwhore!

På tal om någonting helt annat så var jag på filmkväll/dag idag med fiffel, kakmilla och hannis<3 Tim Burtonparty! Vart visserligen inte så mycket film sett men Nightmare before christmas & Edward Scissorhands iallafall, jävligt bra filmer... Och vi åt godis och tårta och drack saft. Underbart flumm. 

Tack för att det finns några ljus i vardagen... ni är verkligen det. Små ljus i vardagen.

Jag vet inte hur mycket mer jag orkar anstränga mig mer på alla områden längre. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar försöka få folk att må bra... men det här blir ändå fel. När folk läser att jag inte orkar försöka få dem att må bra så tolkar de det som att de inte ska prata med mig när de mår dåligt vilket får mig också att må ännu sämre. Allting blir bara fel, fel, fel... så otroligt trött på detta ständiga, oändliga fel.

Mja, ursäkta osammhängande och långt blogginlägg men det är bara mycket nu. 

Jävligt underlig dag idag, upp och ner varannan sekund.

Vaknade hos Ange, typ halvsov i hennes soffa tills jag gick till bussen vid 8 typ, kom till skolan för att inse att vi inte började förrän 1. över 4 timmar håltimme for the win! ...

Myeah... efter skolan vände aaaaaaaallting och allt bara rasade. Kände på engelskan att mitt flumm började blandas med nånting inte fullt lika kul, och lagom till vi slutade verkade allting slå till. Så, jag ringde till pappa för att han skulle hämta mig, men han kunde inte sluta än. Jag försökte följa med Hanna & fiffel till bussen vilket inte gick så bra x), men när vi kom ut till vägen och nästan var framme vid busshållplatsen så kom bussen...den hade ingen lust att stanna för oss.

När jag kom ner till navet så ringde jag pappa och frågade vad jag skulle göra i princip, så han sa att jag skulle gå till hans jobb.

Hurdå, liksom?! Hade absolut nada aning om vart han jobbar...så jag kände mig allmänt omöjlig och när han började prata om att jag skulle gå till "gatan som var närmast navet" kände jag mig bara så jävla hopplös. För varje mer vägbeskrivning han sa kom jag bara närmare och närmare tårar och jag kände mig hemskast i världen varje gång jag öppnade munnen.

Efter ett tag kände jag bara att "fan, jag vill kunna må dåligt utan att ha dåligt samvete för en jävla gångs skull, kunna ha en dålig dag utan att stänga in en miljon saker som jag egentligen bara vill skrika ut... för att det ska kännas så jävla illa för alla som är runt mig.

"FAN, allting är så jävla jobbigt, jag får DAMP!!"

"Men kan du inte vänta med det tills på måndag?"

"...varför..?"

"Men för vi ska ju vara lediga nu, det blir så jobbigt om du ska ha damp då."

konstig pappa

Anywho, jag hittade till hans jobb till slut, aningen tårögd och fick hälsa på hans jobbarkompisar, vilket var kanske det sista jag kände för. Gå till nån affär och hämta bilen, handla, hem, blala.

Varför kan det inte bara gå att släppa det du sa? Jag vet att du var helt ute och cyklade och att du inte hade någon aning om vad du egentligen pratade om men... Det var du. Du! Och sluta använda saker jag har sagt emot mig! Jag VET, jag har gått igenom allt i huvudet en miljon gånger!

Jag vill skrika åt någon, jag vill slå, jag vill gråta, FAN jag orkar inte!

Hur många gånger...? Hur många gånger har det här hänt? Hur många gånger har jag satt mig själv i en sån här situation? Med olika känslor med samma utgång... miljoner, miljoner, miljoner gånger

Att se tillbaka på hela mitt liv verkar vara en sån jävla stor lögn nu, jag kan allvarligt talat inte minnas att jag nånsin varit riktigt jävla lycklig. Kanske har jag varit det. Eller så kanske allt beror på att när man var liten existerade inte depressioner. Då var allting helt enkelt som det  var och så skulle det vara. Aldrig djupare än så...

Jag skulle göra vad som helst för att få lägga mig och bara ligga, försvinna, sjunka genom jorden, få gå igenom allting i mitt huvud en gång till. en gång till... och sedan igen... och igen. Tills allting har förlorat sin mening för mig.  För det försvinner aldrig! Det kommer aldrig göra det!

Att tänka så... att veta att det är sant... gör mig till en så jävla stor besvikelse för alla. Speciellt dig. Och dig... och dig. Jag vill inte vara en besvikelse. Det är därför jag aldrig kan säga precis vad jag känner och tycker. Den flummiga jag...det neverending flummiga jävla jag, börjar kännas mer och mer som bortkastad tid, bortkastad allt.

Jag vill bara ha hjälp...

"Men vad ska jag göra då?! Berätta vad jag ska göra, hur jag ska hjälpa dig! Jag vet inte vad jag ska göra längre!"

Tystnad.

"Hur fan kan du bara fortsätta sitta att sitta där i tystnad och hålla mig på sträckbänken?! Säg HUR FAN jag ska hjälpa dig istället för att låtsas som det här är något jävla spel! Det får ALLA att må dåligt, fattar du inte det?"

Tårar som väller fram och en ännu mer vriden, skruvad, sönderspänd tystnad.

"Åt helvete med det här. Jag vet fan inte vad jag ska göra mer."

Dörren smäller igen. Tysta tårar som rullar.

"...det är hopplösheten, den här jävla hopplösheten. Jag vet inte heller vad jag ska göra."