För ett halvår sen, lite mer, så umgicks jag oftast med Petra, Ninni, Mille, Jimmy, Dennis, Blue & Violet (som då var Terese & Sania), jag gick på backens, klarade knappt av någonting i princip.

Nu umgås jag med Ange, Mimmi, Camilla, Hanna, Blue, Violet & Foreman, går på skvadern, bor inte ens hemma längre, har knappt kontakt med någon från backens. Har jag ens kontakt med någon därifrån?

Jag ville inte att nånting skulle förändras men det gjorde det, och allting blev så fel. Det som vardagen brukade handla om känns som en börda nu. Och så är det...

Idag, för första gången (av någon okänd anledning, kanske rädsla) stannade jag upp i min ilska mot dig och frågade mig själv "hur tar h*n det då?"

Jag vet hur du spelar ut, hur du beter dig, vad du vill få mig att tro... men jag kan allvarligt talat inte tro på det.

Visst, det kanske är bättre för dig men jag tror ändå inte att det här passerade obemärkt förbi. 

Jag läser det du skriver och jag vill skriva åt dig att dina kommentarer är så värdelösa, att verkligen ingen bryr sig - tills jag inser att jag faktiskt gör det. Jag vill höra din klagosång när du sjunger den om mig

Jag blir så jävla arg på mig själv för att jag låter dig påverka mig - anledningen till allt det här är ju att du påverkat mig under alla årens gång, alldeles för mycket...  Jag skulle ju sluta med det! Det var ju det som var meningen med allt! Hur kan allting alltid bli såhär fel..?

Och jag vet, eller ja, jag är jävligt säker på iallafall att du är precis lika dan mot mig som jag är mot dig. Hahaha... och du döljer det lika väl. Kanske mer väl än mig till och med, du skäms så mycket för allt som hänt att du inte vågar berätta för dina vänner vad som egentligen hänt.

Några ljus går upp här, några ljus går upp där, och ibland lyser alla på samma gång i olika färger, allting blir så förvirrande. Imorgon är det måndag. Klockan är närmare halv 12.

"Jag orkar inte bry mig mer"

Å ena sidan känns det precis så, å andra sidan får jag sådan ångest över att jag inte bryr mig att det känns som jag bryr mig mer än någonsin. Jag vill inte att det här ska slippa ur mina händer även fast jag mår så dåligt över allting som händer nu.

Fan, jag önskar att pappa eller mamma var här nu, eller snarare att jag var hos dem. Att jag kunde få vara liten igen och gråta hos dem och förvänta sig att de vuxna kan laga allt!

Men när jag tänker på saker och ting för ett halvår sen som jag pratade om tidigare så är allting annorlunda utom jag. 

Vuxna lagar allt! Laga mig!

Hur kan man ens förvänta sig det...? Men jag har ingen lust att må dåligt för att jag ber om hjälp, men jag gör det ändå... Så fort någon försöker hjälpa mig, ge mig vägbeskrivning, så ger jag upp, nu får ni bära mig resten av vägen.

Vem säger att ni orkar det? Absolut ingen, frågar jag nånsin? Beter jag mig som att jag bryr mig?

Nej, hur gör man så mot sina föräldrar? Kommer hem efter skolan och frågar "hur mår du?"

Jag förstår verkligen ingenting. Det tror jag inte direkt att ni som läser gör heller, men den här gången tänker jag inte förklara mig för min egen blogg. Läs om du vill, det är ditt eget val, jag har rätten att skriva vad jag vill (det här är ett sätt att övertyga mig själv, inte dig)

Och hur kan man nånsin visa kärlek på ett bättre sätt än att säga "jag älskar dig"? Hur övertygar man någon om någonting som de... ja, inte ens verkar vilja tro på? Även fast det är det som är bättre för alla?

Jag önskar jag kunde sätta in några små, låtsasfödelsedagar åt mig, för jag har ett så starkt uppmärksamhetsbehov för tillfället. Och några av de senaste tillfällena med. Det är sjukligt pinsamt... hej, attentionwhore!

På tal om någonting helt annat så var jag på filmkväll/dag idag med fiffel, kakmilla och hannis<3 Tim Burtonparty! Vart visserligen inte så mycket film sett men Nightmare before christmas & Edward Scissorhands iallafall, jävligt bra filmer... Och vi åt godis och tårta och drack saft. Underbart flumm. 

Tack för att det finns några ljus i vardagen... ni är verkligen det. Små ljus i vardagen.

Jag vet inte hur mycket mer jag orkar anstränga mig mer på alla områden längre. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar försöka få folk att må bra... men det här blir ändå fel. När folk läser att jag inte orkar försöka få dem att må bra så tolkar de det som att de inte ska prata med mig när de mår dåligt vilket får mig också att må ännu sämre. Allting blir bara fel, fel, fel... så otroligt trött på detta ständiga, oändliga fel.

Mja, ursäkta osammhängande och långt blogginlägg men det är bara mycket nu. 

Jävligt underlig dag idag, upp och ner varannan sekund.

Vaknade hos Ange, typ halvsov i hennes soffa tills jag gick till bussen vid 8 typ, kom till skolan för att inse att vi inte började förrän 1. över 4 timmar håltimme for the win! ...

Myeah... efter skolan vände aaaaaaaallting och allt bara rasade. Kände på engelskan att mitt flumm började blandas med nånting inte fullt lika kul, och lagom till vi slutade verkade allting slå till. Så, jag ringde till pappa för att han skulle hämta mig, men han kunde inte sluta än. Jag försökte följa med Hanna & fiffel till bussen vilket inte gick så bra x), men när vi kom ut till vägen och nästan var framme vid busshållplatsen så kom bussen...den hade ingen lust att stanna för oss.

När jag kom ner till navet så ringde jag pappa och frågade vad jag skulle göra i princip, så han sa att jag skulle gå till hans jobb.

Hurdå, liksom?! Hade absolut nada aning om vart han jobbar...så jag kände mig allmänt omöjlig och när han började prata om att jag skulle gå till "gatan som var närmast navet" kände jag mig bara så jävla hopplös. För varje mer vägbeskrivning han sa kom jag bara närmare och närmare tårar och jag kände mig hemskast i världen varje gång jag öppnade munnen.

Efter ett tag kände jag bara att "fan, jag vill kunna må dåligt utan att ha dåligt samvete för en jävla gångs skull, kunna ha en dålig dag utan att stänga in en miljon saker som jag egentligen bara vill skrika ut... för att det ska kännas så jävla illa för alla som är runt mig.

"FAN, allting är så jävla jobbigt, jag får DAMP!!"

"Men kan du inte vänta med det tills på måndag?"

"...varför..?"

"Men för vi ska ju vara lediga nu, det blir så jobbigt om du ska ha damp då."

konstig pappa

Anywho, jag hittade till hans jobb till slut, aningen tårögd och fick hälsa på hans jobbarkompisar, vilket var kanske det sista jag kände för. Gå till nån affär och hämta bilen, handla, hem, blala.

Varför kan det inte bara gå att släppa det du sa? Jag vet att du var helt ute och cyklade och att du inte hade någon aning om vad du egentligen pratade om men... Det var du. Du! Och sluta använda saker jag har sagt emot mig! Jag VET, jag har gått igenom allt i huvudet en miljon gånger!

Jag vill skrika åt någon, jag vill slå, jag vill gråta, FAN jag orkar inte!

Hur många gånger...? Hur många gånger har det här hänt? Hur många gånger har jag satt mig själv i en sån här situation? Med olika känslor med samma utgång... miljoner, miljoner, miljoner gånger

Att se tillbaka på hela mitt liv verkar vara en sån jävla stor lögn nu, jag kan allvarligt talat inte minnas att jag nånsin varit riktigt jävla lycklig. Kanske har jag varit det. Eller så kanske allt beror på att när man var liten existerade inte depressioner. Då var allting helt enkelt som det  var och så skulle det vara. Aldrig djupare än så...

Jag skulle göra vad som helst för att få lägga mig och bara ligga, försvinna, sjunka genom jorden, få gå igenom allting i mitt huvud en gång till. en gång till... och sedan igen... och igen. Tills allting har förlorat sin mening för mig.  För det försvinner aldrig! Det kommer aldrig göra det!

Att tänka så... att veta att det är sant... gör mig till en så jävla stor besvikelse för alla. Speciellt dig. Och dig... och dig. Jag vill inte vara en besvikelse. Det är därför jag aldrig kan säga precis vad jag känner och tycker. Den flummiga jag...det neverending flummiga jävla jag, börjar kännas mer och mer som bortkastad tid, bortkastad allt.

Jag vill bara ha hjälp...

"Men vad ska jag göra då?! Berätta vad jag ska göra, hur jag ska hjälpa dig! Jag vet inte vad jag ska göra längre!"

Tystnad.

"Hur fan kan du bara fortsätta sitta att sitta där i tystnad och hålla mig på sträckbänken?! Säg HUR FAN jag ska hjälpa dig istället för att låtsas som det här är något jävla spel! Det får ALLA att må dåligt, fattar du inte det?"

Tårar som väller fram och en ännu mer vriden, skruvad, sönderspänd tystnad.

"Åt helvete med det här. Jag vet fan inte vad jag ska göra mer."

Dörren smäller igen. Tysta tårar som rullar.

"...det är hopplösheten, den här jävla hopplösheten. Jag vet inte heller vad jag ska göra."

Skolan.

JAG ÄR SÅ SJUKT TRÖTT

Våran datalärare har en kristet utseende-tröja idag. han är skoj

Men jag vet inte om jag orkar jobba mot G i datakunskap <.<'' Snart är första perioden slut... jag har fortfarande en del kvar att göra. Just nu är jag bara HELVETES trött att att jobba känns som att klättra upp för mount everest ,_,

Jag orkar inte ens vara vaken...tänkte nästan stanna hemma idag men ja.. <.<!!

Jag gick och la mig typ innan 11 igår! ._.' Men det  gick inte att sova förrän.. jajag vet inte

Jag känner bara för att klaga och klaga och klaga och ingenting annat idag. <.<' *skrika*

Den här dagen är så fjieoPHFW UIPAFHWAF jävla världelös och UHL *går och lägger sig*