Imorgon existerar inte, inte än

 Vad händer?

hallen är en korridor, lång, vit, snurrande. Tiden flyter förbi som en seg massa av bågar jag kan böja, blåsa bort eller leka med i min hand. Spegeln visar ett främmande ansikte. Andra drag, andra virvlar i håret, andra par ögon som stirrar tillbaka på mig. Allt är annorlunda

Har jag nått stunden då jag faktiskt slutar bry mig? En liten röst viskar frenetiskt att jag borde gå och lägga mig, jag kommer ångra det här imorgon.

Uppspärrade ögon, en kall rädsla & otålighet i kroppen, ett öppet fönster och kyla som forsar in; om en sekund svimmar jag. 2 sekunder. 3 sekunder. 4 sekunder. 5 sekunder.

Varför dör jag inte? Hur kan jag ta såhär mycket stryk utan att försvinna, utan att däcka, utan att dö, utan att somna? 

Jag har väntat så länge på en förändring, jag tror det är för sent nu. Jag är trött, jag önskar du försvann.