Krashlandning.

Jag var på hantverks och hälsade på idag, men jag orkar inte skriva om det.

Min lektion på skvadern började 15.15, det var idrott, men jag orkade bara inte gå. Inte på något vis. Somnade på bussen till sundsvall och vaknade lagom till jag skulle kliva av, åkte sedan hem hit till lägenheten och städade. Somnade igen. Åt. Åt mer. och mer... och mer...

Allt är fel. Allt är så jävla, jävla fel. Är det meningen att man ska börja gråta när man tänker på morgondagen?  I så fall vill jag inte vara en del av det mer..

Vart leder det här? Vart är jag påväg? jag hatar att fråga mig själv de här frågorna, jag hatar förändring, men jag orkar inte leva just nu. Jag fattar inte hur man lever... vad fan gör man då?

Blockerad av tankar att skriva det jag vill. Blockerad att låta folk veta hur jag verkligen, verkligen mår. Min innersta önskan. Rädd att bli missförstådd? Rädd för överreaktioner? Rädd att någon ska försöka hjälpa mig, och misslyckas, igen?

Allt känns som ett stort, grymt skämt. Samma tanke en gång till. När jag ska försöka förklara hur jag mår dyker den tanken alltid upp... men jag klarar inte av att säga det. Jag har sagt det så många gånger förut, helt känslolöst. Utan att inse vad det hade för följder. Det ledde mig hit... det kanske är därför jag inte vågar säga det nu, även fast det är sant den här gången.

Hjälp... hjälp mig nu...

Samma tanke igen. Jag klarar inte av den, jag klarar inte av det här.