Fönstret är öppet, jag sitter i sängen och det blåser på mig. Allt är kallt. Tittar jag ut ser jag direkt in genom ett fönster till någon annans lägenhet - förut såg jag någons silluett mot ljuset när jag tittade upp. 

En plötslig, ovälkommen och förvirrande önskan kom över mig, att någon, silluetten, skulle vända sig mot mig och titta på mig. Se mig. Bara stå där, se mig, utan att säga något.

Lampan släcktes och siluetten försvann. Är det bara det jag vill? Att bli sedd? Att bli sedd för den jag är?

Det kanske är så. Men det vill vi väl alla?

Jag är så trött på att äcklas av mig själv, att vara sinnesförvirrad, att vara trött på allt. 

Mitt liv är slut. Är det? Jag vet inte. Jag känner mig inte direkt levande. Är det såhär livet ska vara? Inte? Varför är det så, då? Varför har du inga svar? Varför har inte jag några? Varför får ingen av oss någonsin må bra?

Jag vill ge upp, jag vill skratta, jag vill hånlé åt allt och inse att jag tar allt på för stort allvar, att jag borde slappna av, och sedan blir allt bra.

Men det blir det inte. Det blir aldrig bra. Aldrig nånsin.