Har inte ätit nånting på hela dagen, klev upp ur sängen för första gången idag nyss för att jag var så jävla törstig och började känna mig yr. Är inte direkt hungrig heller, det känns så jävla meningslöst att äta, att hålla kroppen igång när man inte ens vill ha den.

När jag är såhär tror alla alltid att jag slutat bry mig, och jag fattar att det är svårt att förstår när jag...beter mig som jag gör. Förlåt för att jag inte kommer till skolan, förlåt för att jag svarar kort och är allmänt okontaktbar, FÖRLÅT för att jag konstant säger förlåt för allt och allmänt ivägen, men jag vet inte vad jag ska göra åt saker och ting nu... 

Och hela tiden säger alla "men du verkar ju alltid så glad när du är med folk", men det slår ingen att det kanske finns en anledning till det, också, som stör mig nåt så kopiöst?

Nej, självklart inte, varför skulle det? En anledning till att jag är glad som får mig att må dåligt. Hur logisk är jag på en skala?

Om det är nånting jag önskar att få göra så är det att få bryta ihop framför någon, någon som kunde göra något.  Så att jag kan gråta, skrika, ÄNTLIGEN uttrycka den här jävla hopplösheten som jag alltid haft för dåligt samvete för att uttrycka.

När jag åkte från mamma igår kände jag hur ångesten kom krypande när hon och jag skulle gå till bussen. Hon offrade sig och följde med ut till bussen även fast det var 8 minusgrader och det blåste som fan, men ändå snäste jag och var allmänt sur. Har så jävla dåligt samvete, önskar jag kunde radera den kvarten av mitt liv. 

"Det är lika bra att sluta skriva, att sluta försöka prata med folk, det hjälper mig nog inte lika mycket som jag tror och jag drar bara ner folk"

Men på tarotkortet stod det med stor text "undvik isolering" och jag måste försöka...släppa folk inpå mig. Inte ge upp nu.

Men varför inte? Vad spelar det för roll om jag isolerar mig? Allting just nu är... bara en stor röra av... okontrollerbara känslor? VAD ÄR DET HÄR?

Varför ska jag orka? Varför ska jag orka för alla andra? Jag vill orka för mig själv.. men varför ska jag göra det? 

Jag är din skugga, det har jag alltid varit, och det kommer jag alltid att vara.

Jag hatar att det inte finns något jag kan göra. Jag hatar att jag aldrig får känna att jag gör något bra, att jag gör något rätt - varje val är alltid fel. Alltid. Alltid.

Jag tänker på dig och allt du gör, alla dina talanger, att jag är så jävla värdelös i jämförelse med dig, och sedan försöker jag motargumentera mig själv. "Nej, tänk efter nu, du skriver faktiskt ganska bra."

Meeeen sekunden efter så krashar allting. För självklart gör du alltid alljävlating bättre än mig, är bara så mycket mer populär, intelligent - ja allt! än vad jag är.

Jag är så jävla less på att jag inte är någon. För jag är ingen, jag har inget eget, jag är ingen.

 JAG KAN INTE DET HÄR. JAG KLARAR INTE AV NÅGONTING, INTE NU, INTE IKVÄLL, INTE IMORGON, INTE NÅNSIN. JAG ORKAR INTE FINNAS, TA MIG HÄRIFRÅN.

Att säga det som det är? JAG VILL DÖ! Varför tittar du på mig sådär? Varför pratar du med mig så? Vad är det du egentligen vill säga? Vad är det du menar egentligen när du uttrycker dig så kort och bara vänder dig bort? 

Jag önskar att du kunde försvinna. Är jag verkligen en så mycket bättre människa än dig? Alla mina vänner håller med mig om att jag var den som hade rätt och du hade fel, men när man tittar runt sig har alla rätt hela tiden. Jag är säker på att dina vänner säger detsamma till dig...  Men alla ska ha rätt hela tiden medan alla egentligen har fel. Alla inblandade hade egentligen kunnat göra en del saker så jävla mycket bättre och jag skäms, jag skäms för att jag finns, för att jag pratar, för att jag känner, för att jag gjorde fel. Du gjorde fel men det gjorde jag också, men jag klarar inte av att se det. Jag klarar det inte. 

Varför kan jag inte bara få försvinna? Kan jag inte få... varför? Varför? Varför? Varför?

I allt jag gör... tänk på en lösning... finns bara en...men det går inte att säga..alla är lika spärrade som jag...det går inte... jag kan inte existera... jag är helt förstörd, jag har förstört mig själv... det som har hänt är mitt fel och ingen annans... och det kommer inte att repareras...

Jag hatar när folk säger att allt blir bättre, för att även om man inte får hjälp så växer man ifrån det till slut.

Ja HUR FAN SKA DET GÅ TILL NÄR VARENDA JÄVLA DAG ÄR SÅHÄR?

Klockan är halv 1, än en gång har jag gjort det som jag varje dag lovar mig själv att inte göra. Jag är helt enkelt för dålig för det här, för svag, för vek. Det faller samman... allt faller samman... kan du inte bara komma tillbaka...?