Jag är förvirrad över mig själv. Jag trodde inte jag skulle känna såhär på länge, och inte ville jag göra det heller.

Jag vet att det är inte är "the ideal moment" för dig eller någonting, det är det inte för mig heller, BELIEVE ME

It just felt so weird seeing you the other day... och det är liksom bara så jävla oväntat. Plus att känslan är ovanligt stark - liksom, mer en lyckokänsla än det har varit förut. Jag är extremt dålig på att förklara sånt här...

Kanske är det det här som kallas för "förbjuden kärlek"? Det kanske inte heller spelar någon roll för jag är väl medveten om att du aldrig kommer att visa något intresse för mig... och att veta att du har gjort det en gång i tiden och jag inte fanns där gör det jävligt svårt på något vis. Du är kanske helt fel person att "förälska" sig i men vilken tur då att man kan styra över det >.<...

Jag kan bara inte låta bli att se dig i ett annat ljus nu. Att sakna dig... att känna ett behov av att låta dig veta hur underbar du är, varje sekund, och hur glad jag är att du bara finns. Men varje gång jag ska försöka låta dig se det så hindrar jag mig själv, såklart är du inte intresserad av att höra hur underbar JAG av alla tycker att du är! Det gick väl för sig förut, men inte nu längre, för de två orden jag sa igår förändrade våran relation ganska rejält. Men som du säger, kanske inte på det negativa sättet...

Jag känner det bara som om jag ser dig i det ljus du förtjänar nu. Underbara, underbara människa.