Jag vill springa ut. Jag vill gå ut och sätta mig vid vägen och bara stirra. Eller så vill jag springa, springa så jävla långt jag orkar, hamna nånstans bara. Även fast jag vet att jag aldrig skulle överleva det... Det är bara för jävla mycket nu.

Jag har en underbar, underbar ängel vid min sida...  vad gör jag för att förtjäna hennes kärlek?

I need her.

Jag fattar mig inte ens på mig själv. Vad är jag för en hemsk jävla människa egentligen?! Hur fan tänker jag?!

Ju mer jag tänker på allt det här, ju mer luddiga och oklara blir tankarna. Allt verkar mindre och mindre logiskt ju mer jag tänker på det...  på allt. Jag ärså JÄVLA less på att tänka! Att varje jävla ensam sekund sitta och fundera på allt och inget. Allt blir så jävla svårt... 

Jag vill ha nån slags semester. Jag vill ligga i en säng och slippa tänka på hygien, dygnsrytm, matbehov, pengar, skola osv.  Jag vill bara ligga där och låta allting passera, tills jag känner att jag klarar av vardagen och alla de här jävla småsakerna som gör allting så jävla jobbigt. Visserligen har jag känt att jag behövt det så jävla länge, men den känslan verkar aldrig komma.

Ja, tycker jag att allting är så jobbigt nu, hur jävla jobbigt kommer det inte bli sedan då? På gymnasiet? Hur FAN ska man orka?! 

När jag tittar på situationen jag står i nu... Jag vet inte ens vad jag kan säga. Jag vet inte vad jag mår dåligt över...vilket får mig att må ännu sämre.  Känner mig ärrad. Känner mig så otroligt vek och skör efter alla de här åren och ingen verkar förstå det... Minsta lilla ord verkar behöva packas in i bomull ,_,

Jag orkar inte.