Jag hatar den här känslan... Den när man vill springa, skrika, gråta, slå. Den när man inte vill sitta och prata med sina vänner och föräldrar, med deras "det ordnar sig, vi tror på dig" och klappningar på ryggen. Den när klockan är 2 på natten och man får maskera sin gråt i kudden eftersom alla andra sover och man inte vill få obehagliga frågor när dagens ljus har kommit och man har ett helt annat perspektiv på saker och ting. Den när man sitter i tyst desperation och bara vill ha något, något som kan få en att slippa, bara för en kväll. Något som kan stanna tiden och släta ut ens sinnen, något som kan få en att glömma.

Jag känner hur vardagen glider ifrån mig. Det är så jävla svårt att ta hand om allting - hygien, mat, sömn.... jag börjar glömma lösenord och namn och bara vardagliga saker som alltid förut har funnits där, nu sitter de bakom stängda och låsta dörrar, verkar det som.

Och jag hatar att se alla gå vidare. Jag hatar det. Jag sitter fast här, på samma ställe som vanligt, med en annan ångest, en ångest som varierar sig och går i perioder men dock alltid finns där.

Fy fan i hela jävla helvete vad less jag är på mitt liv. På mig själv. Jag kan inte ens beskriva...