Det slog mig precis att min älskade pälskling kommer att flytta ifrån mig också i samband med allt det här ;__; Han ska flytta med mamma in till Hudik, så...

Jag känner mig så jävulskt sviken av allt och alla, jag fattar inte varför men det gör jag. Hur mycket som helst. Det känns som om alla har glömt bort sina jävla löften och gör precis allt det som de sa aldrig skulle hända. Jag blir så jävla förbannad!  Och vanligtvis känner jag inte såhär heller, men... ÅTHELVETEMEDDENHÄRFÖRBANNADEDAGEN

Det är så sjukt... så jävla sjukt.

Jag har spenderat det senaste halvåret med att oroa mig över allt som ska förändras, flytten, gymnasiet osv, men det har alltid känts så avlägset på något sätt. Speciellt eftersom vi fick erbjudande på lägenhet efter lägenhet men aldrig fick en.

Idag när jag kom hem till mamma stod bokhyllorna tomma, garderoben var tom och de flesta glasen och tallrikarna var nerpackade. Nerpackade. Snart kommer det se ut som det gjorde när vi flyttade hit... jag minns lukterna, ljuden, vem jag var då. Då var det spännande, nu är det hjärtskärande och så otroligt smärtsamt... 

Det konstiga är att det alltid har känts så avlägset, men nu är det här. Det händer nu, precis nu. Och imorgon ska vi åka upp till Hudik, få nya nycklar och ställa in det vi packat ner redan. Sedan måste jag ta itu med mitt rum och på måndag ska vi åka ner till soptippen och slänga sakerna från mitt och Eriks rum som vi inte kan ta med.. 

Jag kanske är överkänslig, jag kanske har alldeles för mycket problem med att släppa taget om saker men jag vill bara inte det här. Det gör så jävla ont! Och saken är den att om vi ska flytta någonstans så ska vi flytta till den lägenheten, det är nog det allra bästa, men jag har ingen aning om hur jag ska ta mig igenom det här..