Jag borde sova.

Konstiga dagar... alldeles för konstiga dagar. Jag mår skit, jag behöver bryta ihop igen, men efter för lång tid så är det som att man... glömmer. Så förändras ens känslor. Så förändras ens situation.

Men det är ingen bra glömska, nån slags... tomhet. Ah, jag vet inte riktigt vad jag ska göra, vad jag ska säga. 

Nya ärr... Gah, jag önskar att de bara kunde läka ihop och försvinna. Bort. Går det att slita bort dem? Jag är så dum... Jag borde ha tänkt bättre. Men jag minns ju känslan, jag kan inte ens anklaga mig själv.

Jag skäms.

Och på tisdag är det EVK, då måste nånting bestämmas. Måste. Det måste ha varit tre veckor sedan jag slutade komma till skolan, om inte mer. Min tidsuppfattning har tagit för många smällar tror jag.

Jag längtar inte. Jag skäms över mig själv när jag inte vet vad jag själv vill. Jag skäms över mig själv när jag kräver tid och... ansträngning, när jag själv är så uppgiven och hopplös.

Vad kallar man en vaken dröm på nattid? Det låter ju konstigt att dagdrömma på natten. Min största rädsla vore om alla försökte hjälpa mig, om alla gjorde precis allt de kunde, vi hade provat allt, och jag fortfarande inte mådde bra. Om alla försökt, och jag bara var ett slöseri på deras tid. Det vore det absolut värsta som skulle kunna hända. 

Men tanken på att leva, tanken på att gå ut skolan, börja jobba, träffa någon, gifta sig, skaffa ungar, jobba sig uppåt, skaffa sig ett liv, gå i pension, bli gammal... den känns inte lockande just nu. Inte om det ska vara såhär, fast jag vet ju också så väl att allting förändras hela tiden. Det vore dumt att kasta bort dessa tusentals chanser att få något totalt underbart.

Om jag nån gång kan vända mig till mig själv och tänka "jag mår bra, jag är lagad nu", så ska jag minnas den här stunden. För nu känns det verkligen som att... Det bästa vore bara om jag kunde försvinna. Jag kan inte ersätta ett helt jävla tankesätt, det är mitt största problem, och oh, jag undrar vart jag kommer vara om exakt ett år fram i tiden?

Just det, sova var det ja.

...Är mina ögon öppna?  

 

peean

17 april 2009 22:36

du, jag vet att om jag skulle hjälpa dig, oavsett va de är, med allt jag nånsin kan göra (vilket jag försöker, de blir bättre om några månader) och du inte mår bättre av de, så kommer jag fortfarande hjälpa dig lika mycket tills du mår bättre. oavsett va de är, oavsett hur lång tid de tar, oavsett om va som hamnar ivägen. men de är svårt att veta sånt här när man pratar med dig så lite fast så ofta.... ibland. önskar bara att jag kunde vara där för dig mer än va jag är, att jag är mer där för dig än va jag är nu :/ vilket jag borde

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

2009   I ett andetag, får jag inte existera Det är smärtsammare än vanligt Det här misslyckandet är utom denna värld För stort för dina ögon utanför ditt synfält Rutan är krossad, spillrorna regnar Men det är ingenting mot ditt ...

2007   Down, scream And another knife is soaring through the air Aim it at me, aim to kill   Put the hate through my heart Slap the anger in my face And nail the envy in my bones Handing me the fear, forcing me to hate Bringing me...

2009-03-02   Du kommer till henne Med en order om att finnas "Kom tillbaka senare jag vilar just nu och ingenting är viktigt nog att störa denna sömn" Tänk, om du bara vetat det att det var där skon klämde Du gav henne liv, så h...

2009-07-31   Jag har inte tid att ge dig en lång, smärtsam beskrivning om hur mörkret lägger sig över mina sinnen Det har lagt sig och har legat sedan länge   Men låt mig bara säga det här Att se på dig och känna inspiration ...

2009   Petrified, cause I don't know what's coming. Isn't it human to be afraid of the unknown? Without your arms around my waist, without your hands in my hair, on my back, stroking my face, holding me close -- gripping my neck -- God, I can't...