Igår var det läskigaste på väldigt, väldigt länge. En otroligt lång dag...

Jag orkade inte åka till skolan, och jag är glad för det - vem vet  vad som hade hänt om jag gjorde det?

Allting började med att jag fick reda på att hantverksskolan skulle läggas ner - jag vet inte varför jag bryr mig så mycket, jag går ju inte ens kvar där... Jag trodde först att jag var totalt körd eftersom jag mådde skit över det, men jag pratade med Petra sen och hon kände det lika som mig... Det känns som en nära vän är döende, eller hur man ska uttrycka sig.

Tanken slog mig att nästan allting har fallit samman. Ange, det med mamma & tina, vännerna som är osams i skolan, och lite fler saker som jag inte tänker gå in på här. Allting som betydde trygghet förut faller samman.

Så tänkte jag på Blue & Violet - det enda som fortfarande är som förut, det enda jag verkligen kan luta mig tillbaka på.

"Om något händer dem orkar jag inte mer, då kommer jag inte att klara mer" tänkte jag, och jag var rädd, rädd för vad som väntade, eftersom det känns som att... allting går sönder.

På kvällen, vid 9-10tiden stod jag och diskade och väntade på att Violet och Blue skulle komma hem från pipeline, och jag mådde ganska hyfsat.

Så ringer Violet, och frågar om Blue har kommit hem -- hon visste inte vart hon var och var orolig, de hade tydligen bråkat lite (säg till om det är för personligt så tar jag bort det, färgerna mina) och Blue hade försvunnit. Violet ville att jag skulle ringa Blue eftersom hon inte trodde att Blue ville prata med henne...

Ungefär vid den tiden började jag må sjukt, sjukt illa och allting kändes lite suddigt. Så hörde jag att Blue låste upp dörren (jag stod i hallen) och hon kom in i lägenheten, och såg alldeles förkrossad ut.

Jag sa "nu kom Blue hem, jag ringer dig sen" till Violet, vände mig till Blue och frågade "hur mår du?"

Hon svarade att det inte var bra, och då började allting flimra som satan och jag klarade inte av att stå längre. Det började pipa i öronen och jag kunde inte kontrollera vad jag gjorde riktigt.

Jag hörde Blue säga "dö inte" och det ekade jättekonstigt, jag hörde det som om hon stod jättelångt borta.

Blue satte sig vid mig och jag kunde göra annat än att glo på henne, jag kunde inte ens vända bort blicken. Jag hörde mig själv säga "vad fan är det som händer..." som om det var från ännu längre bort, och det gick knappt att se något.

Jag la mig ner med huvudet i Blues knä och synen blev lite klarare.

Jag pratade ett tag med Blue och försökte hjälpa henne så gott jag kunde, det gör ont att se henne sådär. Jag hoppas det är bättre idag och att du kan få den hjälp du behöver<3

Jag ringde till pappa och han kom och hämtade mig, jag blev verkligen alldeles för rädd för att spendera natten själv.

Nu är vi ganska säkra på att det berodde på stress.

Ungefär 8 år av överbelastning har kommit till sin fulla rätt, och nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag mår okej och så, ont i magen, mår illa och har huvudvärk, men jag har glass och så så jag klarar mig. XD

Jag vet bara inte riktigt hur jag ska hantera det, kroppen har aldrig reagerat på allt det här förut -- jag blir nervös över vad jag ska tänka på, eller hur mycket jag ska tänka, jag vet inte hur jag ska hantera det.

Imorgon ska jag till skolan och försöka mig på ekvationer en till gång, men jag tror inte jag ska skriva gemuprovet, det känns inte som om det är läge för det.

Jag har haft möte med Tomento, och allt som vi sagt är att jag måste sluta försöka hjälpa alla, måste försöka sluta sätta alla före mig själv. Sluta vara medlare. Det tar för mycket energi och stressar för mycket. Det kommer bli grymt svårt och jag vet ärligt talat inte hur det ska gå till, men jag måste verkligen innan jag går över gränsen.

Skulle vara tacksam för så lite stress som möjligt just nu, det tror jag nog ni förstår. <3