"Vad ska jag göra? Vem är jag? Hur går jag vidare, hur tar jag mig vidare? Hur överlever jag?"

Det är så onödigt att gå omkring och vänta på att få svar på de frågorna, tänker du efter har du säkert haft de frågorna förut. Och vem var det som gav dig svar på dem då?

Jo, du själv. Du behöver inte ha alla svar hela tiden, till slut kommer du att inse svaret själv. Precis som förra gången. Saker förändras..

Hur kunde jag vara så jävla dum att jag hoppades igen? Dumt var det, ja, men inte helt oförståeligt, med tanke på hur mycket jag vill ha det. Om jag hade en enda önskan skulle jag önska det... Ja.

Jag önskar att jag hade en chans att visa att jag kan vara precis det du behöver.

Men tänk om jag skulle misslyckas?  Just nu kan jag nog inte göra annat.

Pappa och Tina vill att jag ska börja sova hemma hos dem mer, att jag inte ska sitta i lägenheten lika mycket. De vill ha koll på mig, kunna få upp mig till skolan när jag själv inte orkar. Men de förstår inte, de förstår inte varför jag inte orkar gå till skolan... Att de jagar upp mig gör det inte bättre, det tröttar ut mig ännu mer. Jag klarar bara inte av det nu.

Barbro kommer hem på onsdag, tror jag, då ska jag tillbaka till bup så snart som möjligt.

De flesta beter sig som idioter, och jag förstår ingenting. Det har aldrig varit såhär förut.

Ja, jag ska inte... nej. Om jag överlever tills onsdagen kanske någon äntligen kan fatta att det här håller på att ta livet av mig.