Jag vet att det inte är mitt fel, och att jag inte kan göra något mer, men... jag vill inte få dig att må dåligt. Geez, som om det går att undvika?

Jag vet inte hur jag ska bete mig, igen och igen.

Imorgon ska jag ha möte med pappa och Tomento, något slags uppföljningsmöte sen förra gången. Jag hoppas jag kan säga som det är om allt, för jag känner verkligen inte att jag orkar...

Plus att jag ska trappa ner medicinen (bestämdes det nu sist på bup, jag hade lika gärna kunnat stanna hemma), så det kommer ju bli en fantastiskt rolig tid. 

Jag vill inte vara självisk, men jag är rädd att jag är det ändå nu

Gagnlöshet

För helvete, Shawnee, ta dig samman! Ryck upp dig och ta itu med skolan, och dina vänner, som du har försummat så sjukt länge.

Sluta vara en dålig vän, sluta vara så jävla självisk, och TA ITU MED DITT LIV INNAN DET ÄR MER FÖR SENT ÄN DET REDAN ÄR. 

"Det kommer aldrig bli bra" är ju bara rent jävla bullshit, det vet jag ju. Eller, haha, jag vet inte om det kommer bli bra någon gång, men jag vet att det kan bli. Det är ingen omöjlighet. 

Är det ett bra steg på vägen? 

Vägen i rätt riktning? 

Det vet jag att det är. Kan någon tala om för mig varför jag känner mig så jävla borta i skallen varenda gång jag tänker på att det kanske faktiskt blir bra någon gång? 

Just nu sitter jag fast nånstans lite mittimellan bra och dåligt, med betoning på det dåliga. 

Att inte ha någon energi till något suger.

Det suger att vara arg 24/7 med, jag börjar nästan bli rädd för att om jag nån gång släpper ut allt så kommer jag aldrig att kunna sluta. <_<

Bah. 

Lyssna på min fantastiska logik!

Jag måste definitivt börja tänka som en normal människa...

Har pratat jättelänge och jättemycket med Violet ikväll, tack för det<3