Det slog mig idag att imorgon ska jag till bup... bup!

Jag har inte vart där sen... December kanske? Eller var det oktober? Bah, jag måste skaffa mig en tidsuppfattning...

Hur som helst så känns det väldigt motigt, inte för att jag har tid vid 10 eller vad det var (okej, lite därför också kanske), utan mest för att... jag inte vet vad jag ska säga. De senaste gångerna jag varit där har det bara vart... Att jag mår så bra, att allting går så bra, utan att någon liksom har frågat mig. Alla har bara vart så himla glada och... bleh.

Jag vet inte varför jag slutade där. Jag vet inte varför jag har ett möte där imorrn om jag ska sluta med medicinen eller inte. Jag vet ingenting.

Jag vill inte skriva. Bleh.

Frågan är ju varför jag skriver nu... Jag förstår ingenting.

Vad vill jag? Jag vill gråta. Jag vill att någon ska sitta här brevid mig och bara låta mig gråta, men jag kan inte bara bestämma. Det har jag ju lärt mig.

Jag vet inte hur många gånger det här har hänt nu, och jag hoppas det aldrig kommer hända igen. Det vet jag att det kommer göra, men... vetskapen om det får mig att vilja försvinna...

Mamma sa idag att sommaren 2007 var den sommaren då jag började "komma tillbaka", att det var då jag började må bättre.

Hur kan hon tro att jag mår så perfekt? Jag förstår inte

Och jag kommer aldrig att kunna säga det till henne, för jag vill inte göra henne besviken igen.

Jag vill så gärna må bra men just nu är det omöjligt -- tanken på att det är lov, att jag kan sitta uppe hur länge jag vill, att jag kan sova hur länge jag vill imorgon, att jag kan nörda sims hela dagen, slökolla på Buffy eller gå till andra sidan lillfjärden och sätta mig, ingenting vill hjälpa. Ingenting känns lockande just nu.

Jag har försökt att hjälpa mig själv, skrivit av mig, försökt prata med folk, men det verkar inte som det finns något vettigt att säga för en sån här situation, försökt göra något jag tycker, om försökt fokusera på annat, försökt lyssna på musik, men jag kan inte hjälpa mig själv.

Åh Gud, jag saknar dig

Mitt huvud dunkar och snart inser jag att det inte finns någon utväg

Var lämnar det mig? 

Jag vill slita av mitt ansikte, bit för bit,

men vad ska jag göra? 

Vad?