Jag har börjat skriva ner minnen jag helst vill glömma, av någon anledning. Kommentera gärna.

(Uppdatering på läget kommer förhoppningsvis imorgon, dramatiken hopar sig igen)

"Du har skurit dig här." Linda rör vid sin överarm och tittar menande på mig från andra sidan bordet. 

Maria, vår tillfälliga mattelärare, som egentligen är NOlärare, sitter brevid henne. Hon får ett blankt uttryck på sitt ansikte när hon forskande ser på min arm genom mitt lätt genomskinliga svarta tröjtyg.

De två ansiktslösa klasskamrater som sitter på varsin sida om mig har blivit tysta, eller är det de tusentals tankar i mitt huvud som överröstar dem?

Med ett klingande tappar jag min träfärgade blyertspenna på golvet.

Kling...

Mitt spel är slutspelat, jag är avslöjad, tänker jag, innan jag panikartat aktiverar den lättaste formen av försvarsmekanism.

Jag sträcker mig efter pennan på golvet, slänger bak mitt långa, svarta hår och säger "pfft, nej".

"Nähe, vad har du gjort då?" frågar Linda i sin alltid lika överlägsna ton. Jag har haft några månader av mitt 12-, snart 13åriga liv på mig att försöka, men jag tycker inte om henne.

"Jag har en katt" svarar jag, och när jag inser hur ihåligt det låter lägger jag till "som inte tycker om att bli buren när min hund är i närheten."

Maria ser lättad ut och börjar berätta en historia om sin egen katt, och Linda säger inget mer. 

Jag undviker att se på de andra tvås tomma ansikten och låtsas vara intresserad av Marias historia. I mina tankar glänser återigen nålar, rak- och pennvässarblad.

Det kommer bli svårt att koncentrera sig på de snurrande mattetalen i boken idag...