Nu är jag sådär långsam på att skriva, men jag har mina anledningar.

Har velat skriva flera gånger under veckan, men allting har blivit (om möjligt) ännu mer komplicerat än innan.

Jag känner ingenting. Ingenjävlating.

Inte nervositet, inte besvikelse, inte lycka. Ingenting. Jag har inte gråtit på jag vet inte hur länge... jag får ingen kontakt med mina tankar.

Ena stunden tänker jag på något som ger mig ångest, andra stunden känns min hjärna helt ur funktion och jag kommer inte ens ihåg vad det var jag mådde dåligt över. Allt jag vet är att ångesten finns där. I en ny form, javisst, jag känner den inte, men jag vet att den finns där.

Jag orkar ingenting. Allt jag känner för att göra är att sitta i min säng och bara stirra, allting har blivit så svårt just nu.

Skolarbetet halkar efter som fan, och jag känner på mig att jag kommer göra massor med människor besvikna. För första gången börjar det kännas som om det inte riktigt  spelar någon roll, jag känner ingenting när jag tänker på det. Jag känner ingenting när jag tänker på att förlora allt...

På fredag ska jag träffa Violet, Blue, Joche och Sebbe hemma hos mig, resten av lovet vet jag inte vad jag ska göra av. Träffa älsk någon dag förhoppningvis, annars är det helt tomt på planer. Det skulle inte göra mig något om ingenting alls hände, jag känner inte för så mycket. Har sjuk abstinens efter älsk dock...

Julen spenderas här hos mamma med henne, erik, pappa, tina och farmor, och nyår spenderas hemma hos pappa med honom, tina och kanske erik. Vi får väl se.

Massor med tankar snurrar runt mig. Jag vill vara rädd för att jag inte bryr mig, jag vill vara rädd för att jag inte känner, för tänk om jag tar det ett steg för långt? Bryter mina löften?

Jag vill vara rädd, men jag känner ingenting när jag tänker på det. Är jag för dramatisk? Är jag en drama queen? Jag bryr mig inte, jag vill ha mina känslor tillbaka.

 

Fanny

28 december 2008 17:31

Jag hatar att inte ha känslor! Jag hade det så ett tag, jag visste att jag borde oroa mig att jag borde känna saker, men det gjorde jag inte. Ibland blev jag orolig över nått men så fort jag tänkte på nått annat för en sekund hade jag glömt vad det var. Allt gick ut på att inte känna oro, jag gjorde massor med saker för att förebygga den. Men helt plötsligt märkte jag att jag inte kände oro längre. Precis som du skriver så visste jag att den fanns där, eller ialafall borde finnas där, men det gjorde den inte. Trots att jag inte var orolig så valde jag att leva efter mina tankar. Mina tankar om att förebygga oron. Om att leva på ett visst sätt för att förebygga den. Kanske borde jag tagit chansen att strunta i allt, men jag vågade inte. Jag lät mina tankar styra mig, jag forstatte på mitt gamla spår och jag fortsatte vara rädd för en oro som inte enns fanns där längre. Jag märkte den iallafall inte..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

2009   I ett andetag, får jag inte existera Det är smärtsammare än vanligt Det här misslyckandet är utom denna värld För stort för dina ögon utanför ditt synfält Rutan är krossad, spillrorna regnar Men det är ingenting mot ditt ...

2007   Down, scream And another knife is soaring through the air Aim it at me, aim to kill   Put the hate through my heart Slap the anger in my face And nail the envy in my bones Handing me the fear, forcing me to hate Bringing me...

2009-03-02   Du kommer till henne Med en order om att finnas "Kom tillbaka senare jag vilar just nu och ingenting är viktigt nog att störa denna sömn" Tänk, om du bara vetat det att det var där skon klämde Du gav henne liv, så h...

2009-07-31   Jag har inte tid att ge dig en lång, smärtsam beskrivning om hur mörkret lägger sig över mina sinnen Det har lagt sig och har legat sedan länge   Men låt mig bara säga det här Att se på dig och känna inspiration ...

2009   Petrified, cause I don't know what's coming. Isn't it human to be afraid of the unknown? Without your arms around my waist, without your hands in my hair, on my back, stroking my face, holding me close -- gripping my neck -- God, I can't...