Usch, har jättemassa ont i huvudet och mår allmänt illa... kan väl bero på mindre smarta fasoner från mitt håll, men det här är väl den 5743867738967 i raden så jag har väl vant mig vid det här laget.
Sitter och stirrar ut över sjön med fönstret öppet, vinden mot mig, musik i öronen och min palestinasjal i handen. Den luktar fortfarande som min ängel, hon hade på sig den när hon var här senast <3 Känner mig så otroligt trygg av hennes lukt. ,_,
Varför måste kärlek vara så jävla svårt?
Jag önskar jag bara kunde lösa alla dina olösta frågor med handvändning, men det kan jag inte. Jag har så lite svar på mina egna frågor att det blir svårt att... ja... jag vet inte.
Jag känner för att skrika sanningen åt alla - inte sanningen om något speciellt, nej, utan sanningen om allt - jag vill bara få ur mig så många små händelser som plågar mig... men det finns ingen mening med att jag berättar dem. Jag kan tänka mig hur det skulle se ut.
”- Du... jag behöver berätta en sak.
*lång jobbig historia*
- ...okej...?”

Vad ska de säga sen? Det finns liksom inget av intresse i allt det som jag vill berätta, men jag går omkring och tänker på allt det här så jävla ofta nu.
Mary had a lamb,
his eyes black as coals
If we play very quiet, my lamb,
Mary never has to know
Jag och mina jävla svagheter! Jag och mitt jävla ego... nu börjas det igen. Det här har hänt en gång förut. När en jävligt nära vän säger saker som sätter sig på hjärnan och etsar sig fast helt, och aldrig vill försvinna.
”Kanske det är så att isa försvann med håret, och jag gillar verkligen inte vad du har blivit, för den du är nu är skit”
”Jag är glad att jag slipper ha dig i mitt liv, jag mår bättre utan dig”
”Du beter dig som om du tror att du mår sämre än alla i hela världen”
”Haha, ja, så är det när man är egoistisk. Sluta vara en sån jävla drama queen!”
Kan ingen tänka efter lite innan de säger såna saker?! Har de ingen jävla aning om vad det lämnar för spår? Har de inte ens en TANKE på att jag kanske går över en del saker en miljon gånger i huvudet varje dag även om de inte vet om det?
... jag är så less på allt...

Sitter här nu vid painot och nöter, ska försöka komma på något till min ängels låt. Har kommit på en slinga som jag själv tycker är massa fin, men frågan är om den int är med någon annanstans. Är väl för trött för att märka sånt just nu. XD

Imorgon spelar vi med gatumusikanterna utanför systemet i bergsjö (xD) och hoppas på  att få mycket pengar i hatten... XD och på lördag kommer ängeln hit! <3<3 Längtar ihjäl mig efter henne, var för länge sen vi sågs. x'3

Jag är glaaaad!  Första gången på ett tag jag faktiskt kan vara glad känns det som. Moh, hon gör mig hur glad som helst! x3

(GLASS OCH VATTEN!!!11)

Mamma fick lägenheten vi var och tittade på btw, typ 2 minuters gångväg till hennes jobb och massa. Vet inte varför men hon vart jätteledsen över det... Så resten av sommaren blir det väl massa packning och flyttande förmodar jag :P

Jag vill springa ut. Jag vill gå ut och sätta mig vid vägen och bara stirra. Eller så vill jag springa, springa så jävla långt jag orkar, hamna nånstans bara. Även fast jag vet att jag aldrig skulle överleva det... Det är bara för jävla mycket nu.

Jag har en underbar, underbar ängel vid min sida...  vad gör jag för att förtjäna hennes kärlek?

I need her.

Jag fattar mig inte ens på mig själv. Vad är jag för en hemsk jävla människa egentligen?! Hur fan tänker jag?!

Ju mer jag tänker på allt det här, ju mer luddiga och oklara blir tankarna. Allt verkar mindre och mindre logiskt ju mer jag tänker på det...  på allt. Jag ärså JÄVLA less på att tänka! Att varje jävla ensam sekund sitta och fundera på allt och inget. Allt blir så jävla svårt... 

Jag vill ha nån slags semester. Jag vill ligga i en säng och slippa tänka på hygien, dygnsrytm, matbehov, pengar, skola osv.  Jag vill bara ligga där och låta allting passera, tills jag känner att jag klarar av vardagen och alla de här jävla småsakerna som gör allting så jävla jobbigt. Visserligen har jag känt att jag behövt det så jävla länge, men den känslan verkar aldrig komma.

Ja, tycker jag att allting är så jobbigt nu, hur jävla jobbigt kommer det inte bli sedan då? På gymnasiet? Hur FAN ska man orka?! 

När jag tittar på situationen jag står i nu... Jag vet inte ens vad jag kan säga. Jag vet inte vad jag mår dåligt över...vilket får mig att må ännu sämre.  Känner mig ärrad. Känner mig så otroligt vek och skör efter alla de här åren och ingen verkar förstå det... Minsta lilla ord verkar behöva packas in i bomull ,_,

Jag orkar inte.  

Jag är förvirrad över mig själv. Jag trodde inte jag skulle känna såhär på länge, och inte ville jag göra det heller.

Jag vet att det är inte är "the ideal moment" för dig eller någonting, det är det inte för mig heller, BELIEVE ME

It just felt so weird seeing you the other day... och det är liksom bara så jävla oväntat. Plus att känslan är ovanligt stark - liksom, mer en lyckokänsla än det har varit förut. Jag är extremt dålig på att förklara sånt här...

Kanske är det det här som kallas för "förbjuden kärlek"? Det kanske inte heller spelar någon roll för jag är väl medveten om att du aldrig kommer att visa något intresse för mig... och att veta att du har gjort det en gång i tiden och jag inte fanns där gör det jävligt svårt på något vis. Du är kanske helt fel person att "förälska" sig i men vilken tur då att man kan styra över det >.<...

Jag kan bara inte låta bli att se dig i ett annat ljus nu. Att sakna dig... att känna ett behov av att låta dig veta hur underbar du är, varje sekund, och hur glad jag är att du bara finns. Men varje gång jag ska försöka låta dig se det så hindrar jag mig själv, såklart är du inte intresserad av att höra hur underbar JAG av alla tycker att du är! Det gick väl för sig förut, men inte nu längre, för de två orden jag sa igår förändrade våran relation ganska rejält. Men som du säger, kanske inte på det negativa sättet...

Jag känner det bara som om jag ser dig i det ljus du förtjänar nu. Underbara, underbara människa.