Allting känns som en stor, grå, tjock jävla massa av... allt. Det känns så grymt onaturligt och konstigt, jag förstår inte riktigt.

En sån jävla intensiv förändring runt iallafall mig själv är i full gång. Är jävligt jobbigt, jag får liksom ingen kontakt med mina egna tankar, för allting känns så främmande. Känns som jag knappt ens känner mig själv längre.

Jag vågar knappt skriva, jag är rädd för att jag ska överanalysera allting och på något vis avbryta förändringen, även om jag egentligen inte tror på att det finns något som kan stoppa känslomässiga förändringar, även om jag inte ens vill förändras.

It's life.

Jag är deppad, frustrerad, arg, rentav förbannad på hur allting ter sig nu. Hur saker tenderar att bara falla samman, hur folk är så grymt respektlösa, hur dumma människor är. 

Allt som jag har varit med om, allt som jag tror på, mina åsikter, mina minnen, det som hjälpt mig, det som förstört för mig, allt verkar som ett stort jävla skämt för en del, och det gör så jävla ont. Är det konstigt?

Som jag sa, respekt, tack!

Jag blir förbannad när mina vänner gör narr av att skära sig. Nej, jag uttrycker mig inte vidare om det för att jag vet att de är mina vänner, de säger inte såna här saker för att göra mig arg. De gör det inte för att pika mig. Men jag förstår bara inte!

En människa rycker och vrider sig i ångest och bestämmer sig för att vända sig till rakblad? Vart fan är det roliga..?

Ja jag kan ju inte direkt neka till att jag varit där själv, jag kommer aldrig att glömma det. Under flera år, speciellt år 2006, var det den enda förbannade utvägen som fanns. Jag minns en del dagar då det var det första jag gjorde när jag klev upp på morgonen, att se blodet droppa ner i handfatet. Jag minns tusentals gånger jag lät det hända på någon av skoltoaletterna, jag vet inte hur många gånger jag drog ner tröjärmen i panik då någon närmat sig min sovrumsdörr...

Jag kan inte hitta rätt ord för att förklara tankegången eller känslan, och jag tänker inte försöka. Det är för svårt, det gör för ont, och det har jag lämnat bakom mig nu, för ganska länge sedan. 

Pga att några människor i mitt liv ställde ultimatumet "ge upp rakbladen eller förlora oss" slutade jag. Jag hatade det. Jag mådde förjävligt. Givetvis fick jag återfall, många många gånger, under 2007 när dessa människor helt enkelt inte fanns i min närhet orkade jag inte ens bry mig om mitt löfte.

Nu är det ett avslutat kapitel, och jag försöker att inte tänka på det så ofta. Att se någon låtsas skära sig med ett osynligt rakblad eller se någon skriva "*cutcut*" ger mig en flashback på flera år i en millisekund och att på ett ögonblick få tillbaka dessa abstinenskänslor, samtidigt som personen ifråga gör narr av nånting som spelade in nåt så enormt på mitt liv, hur kan de? 

Det får mig bara att tänka på hur många som uttrycker sig allt för mycket om saker de egentligen inte har någon aning om. Saker de inte har nån aning om hur de har påverkat människorna i deras omgivning.

Nej, man kan inte tänka på allt, men några saker kan man fanimig hålla käften om. Jag blir så arg!

 Idag pratade jag med Fido om tjejen som flyttat in i vårat gamla hus, hur det ser ut där nu osv. 

Alla som har följt min blogg under ett tag är väl relativt medvetna om mina tankar inför flytten (xD), men sen vi flyttade har jag haft så grymt mycket att tänka på att jag knappt ägnat det en tanke.

Under 7 år åkte vi dit varannan fredag och stannade där i en vecka, och en del av mig väntar fortfarande på fredagen jag ska dit igen. Jag har inte lämnat det stället.

När jag väl börjar tänka på det så träffas jag av en våg av nostalgi, allting känns grymt motigt. Det har känts så motigt, eller snarare vart totalt omöjligt att leva, så länge.

Tack, Joche, för att du finns nu, för att du pratar med mig, allt blir så mycket lättare. Tack för att du finns.