Tiden rinner mig ur händerna.

Lovet började i fredags. Vad är det för dag idag? Söndag?

Tekniskt sett är det måndag, för klockan är efter 12.

03.03

Lovet började i fredags, och snart är det slut. Tiden försvinner...tickande efter tickande.

Tick...tack...

Det känns ju som det var nyår 2007-2008 alldeles igår - 2008 har ju inte hunnit infinna sig än, och nu är det snart borta!

Nu är det snart två år sedan jag fick hemundervisning... sen när gick tiden så fort?

Stanna, stanna, jag orkar inte se den springa förbi mig. 

jag är alldeles för trött för att sluta svamla 

Nu är jag sådär långsam på att skriva, men jag har mina anledningar.

Har velat skriva flera gånger under veckan, men allting har blivit (om möjligt) ännu mer komplicerat än innan.

Jag känner ingenting. Ingenjävlating.

Inte nervositet, inte besvikelse, inte lycka. Ingenting. Jag har inte gråtit på jag vet inte hur länge... jag får ingen kontakt med mina tankar.

Ena stunden tänker jag på något som ger mig ångest, andra stunden känns min hjärna helt ur funktion och jag kommer inte ens ihåg vad det var jag mådde dåligt över. Allt jag vet är att ångesten finns där. I en ny form, javisst, jag känner den inte, men jag vet att den finns där.

Jag orkar ingenting. Allt jag känner för att göra är att sitta i min säng och bara stirra, allting har blivit så svårt just nu.

Skolarbetet halkar efter som fan, och jag känner på mig att jag kommer göra massor med människor besvikna. För första gången börjar det kännas som om det inte riktigt  spelar någon roll, jag känner ingenting när jag tänker på det. Jag känner ingenting när jag tänker på att förlora allt...

På fredag ska jag träffa Violet, Blue, Joche och Sebbe hemma hos mig, resten av lovet vet jag inte vad jag ska göra av. Träffa älsk någon dag förhoppningvis, annars är det helt tomt på planer. Det skulle inte göra mig något om ingenting alls hände, jag känner inte för så mycket. Har sjuk abstinens efter älsk dock...

Julen spenderas här hos mamma med henne, erik, pappa, tina och farmor, och nyår spenderas hemma hos pappa med honom, tina och kanske erik. Vi får väl se.

Massor med tankar snurrar runt mig. Jag vill vara rädd för att jag inte bryr mig, jag vill vara rädd för att jag inte känner, för tänk om jag tar det ett steg för långt? Bryter mina löften?

Jag vill vara rädd, men jag känner ingenting när jag tänker på det. Är jag för dramatisk? Är jag en drama queen? Jag bryr mig inte, jag vill ha mina känslor tillbaka.