Såg just klart på andra säsongen av Buffy - jag måste nog lugna ner mig lite med det tittandet... Har sett 2 säsonger sen juldagen.

Sista dagen på 2008 är här - eller ja, den har pågått i ca 2 timmar redan. Känns det inte lite konstigt att om bara 22 timmar kommer det vara 2009? Då kommer 2008 vara historia, och det kommer aldrig tillbaka.

Och vilket jävla år 2008 har varit... Förändringen, huh, den går ju knappt att beskriva. Hur mycket har hänt?

Om jag tänker tillbaka på den här tiden för exakt ett år sedan så satt jag i samma rum jag är just nu och räknade timmar tills jag fick åka tillbaka till hantverksskolan. Och jag kommer ihåg ångesten.

Början av året var kaos, av den värre sorten. Kan inte komma ihåg att jag nånsin känt mig så utan kontroll, så totalt utelämnad. Så totalt hopplös. Jag hade ledigt från hantverks i en vecka i början av terminen, för att jag skulle åka och kolla på IV 2 dagar, skvadern 2 och västermalm en.

Efter dessa dagar stod det ganska klart att jag skulle till skvadern och musikestet, och jag är ganska glad att det blev så. Jag hade också den totala inställningen att jag definitivt inte ville ha några nya vänner från den nya skolan - jag var så glad med dem jag redan hade.

Allting var svårt, men jag hade Kristin, Petra, Ninni och mina bandmates bakom mig, det betydde livet.

Ett plus i tillvaron och en stor mognad var klassresan till Polen - det var nog definitivt det roligaste det här året - jag lärde mig iallafall lite grann att ta hand om mig själv och social fobin fick sig en prövning... Att åka till Auschwitz gav en lite perspektiv på livet också (även om perspektivet mest bestod av ångest).

I slutet av april klippte jag av mig det långa håret och färgade det grönt, mina bandmates var med mig och det var runt den här tiden jag insåg vad jag hade med dem - något så otroligt speciellt, en vänskap jag inte kan påminna mig om att jag känt med någon annan. 

Det, och Kristin, fick mig att inse att allt med Mille var helt och hållet skruvat, att det fick vara nog nu, att jag skulle ta lite mer kontroll över mitt liv. Stort steg för isis, att stå upp för sig själv även mot människor hon älskar...  

Slutet av terminen bestod mest av underbara sommardagar, det, och att oroa sig och ha ångest över att sluta på hantverksskolan - den största förlusten det här året skulle jag nog säga. Men ja, det var väl dags, det var meningen, jag längtar fortfarande tillbaka dit lika mycket men... 

Sommaren bestod också till stor del av ångest: ångest över att flytta x2 och att börja skolan igen... Det var en tid att umgås med mina underbara bandmates dock och utan dem vet jag inte hur sommaren hade gått.

Juli månad kretsade kring gatufesten - då jag träffade Ange igen efter 7 månader, och saker och ting var totalt annorlunda. Ca 14 dagar senare var vi tillsammans... det har förändrat min värld så totalt underbart, allt har sina upp och ner gångar men ingen är så underbar som Ange...

Var också där någonstans min besatthet av Buffy började, så sommaren var en underbar tid på sitt sätt... ;> 

Näst sista helgen av sommarlovet flyttade mamma till hudik; det kändes som något av en slutgiltig prövning. Den helgen spenderades utan internet, utan pengar på telefonen, utan TV eller hemtelefon. Ingenting utom en stressad mor och sina egna tankar. 

Vet inte om jag nånsin mått så dåligt som jag gjorde den helgen och jag har förträngt mycket men jag tog mig igenom det! Bland det värsta jag varit med om. Speciellt när flyttfirman kom den sista dagen, yusch...

Allra sista helgen av sommarlovet flyttade jag in i min och Blues lägenhet - mitt absolut första val att göra på de sista dagarna i frihet - bära tunga saker, yay! Det var nog en bra sak dock; jag hann inte direkt tänka så mycket på skolstarten.

Första skoldagarna var också något av det värsta jag minns, ingen sömn, tårar ungefär var 10nde minut, ångest, känslan av att vara otillräcklig... På första skoldagen i sig hade jag pappa med mig, och tack gode gud för det. Utan honom hade jag troligen bara ramlat ihop i en hög på golvet och väntat på att bli räddad. 

Efter någon månad av det vände det iallafall lite grann - ångesten bara väntade på att få rinna över, visst, men på något väldigt underligt sätt var skolan överkomlig. Visst, mina resultat är inte jättebra och jag väntar fortfarande på att Tomas ska säga att min frånvaro är för hög, att jag ska slängas ut eller något, att jag inte ska orka - men jag har tagit mig igenom en hel termin. ...how did that happen?!

Mycket är nog pga de vänner jag har fått under hösten - Mimmi, Camilla, Agnes, Hanna, Joche, Sebbe... Alla som jag lärt känna i Sundsvall. Det har hjälpt så mycket mer än jag förväntade mig. 

I november presenterades jag för tarotkort och drömtydning, något som har en väldigt framträdande roll i mitt liv numera...  

Så, här är jag nu.

Underbara vänner, sångerska/basist i ett band, underbar flickvän, underbar familj, bra skola... Då är ju frågan vad som fattas?

Jag vet inte ens om jag kan uttrycka mig så. Jag kommer fortfarande på ett bra svar, "jag själv", men jag tycker ändå inte att det är tillräckligt. Det är så mycket mer än bara det.

Saker jag gjort mot mig själv, saker andra har gjort mot mig, det här äckliga ångesthavet som bara vägrar försvinna - fast det lär ju ta ett tag innan ett hav torkas ut, eller hur? 

Jag behöver bara vila, vilket verkar ganska omöjligt för tillfället...

Jag har lärt känna mig själv och folket omkring mig så otroligt mycket bättre och jag förstår allt på ett annat sätt nu. Är nästan lite rädd för var 2009 har ett erbjuda. Nu har jag allt att förlora.

Nyårsafton spenderas här hemma hos pappa, på vanliga traditionella viset. Ute på isen vid tolvslaget, runt en eld med champagne. I år blir det jag, pappa, Tina, Erik, Tinas son Rickard, Rickards flickvän Jessica, Jessicas dotter Cordelia (?) och Tinas sonson Alex. Hoppas på ett inte allt för blåsigt/kallt/snöigt väder.

Lite sista-minuten-bön här, någon som har bra nyårslöften? Jag kommer helt enkelt inte på något bra.

Gott nytt 2009, folket!