Ligger vaken igen.

Tänker på allt som borde göras, allt som borde ha gjorts redan. Den här veckan har vi ett prov på en bok som jag inte har läst en sida i än. Känns som en bra plan att börja läsa snart...

Tänker jag vidare på allt jag borde åtgärda, alla saker jag borde prata med vissa människor om, så känner jag bara "allt vore så mycket lättare att bara få dö".

Visst vore det... Att bara få försvinna. Att veta att man sårar människor men att man den här gången inte behövde ta itu med det. Underbart?

Jag har en stark "inget-av-det-här-spelar-någon-roll"-känsla för tillfället, och jag vet inte om jag tycker om den eller inte.

Egentligen är det ju ganska konstigt hur man alltid oroar sig för saker... Jag oroar mig för att jag inte ska ha tillräckligt med närvaro för att jag ska få studiebidrag och få ha kvar lägenheten, om det händer kommer jag flytta hem & hoppa av skolan för i år. 

Även fast jag just nu inte har någon energi alls till skolan så låter det inte direkt lockande att hoppa av. Jo, visst, ledighet, sömn, att inte behöva bry sig på ett tag, allt det låter underbart, men vad händer med mig?

Men just nu kunde jag inte bry mig mindre, för ur allt som förstörs växer något nytt upp.  Bara för att man förlorar något bra betyder det inte att det är omöjligt för något annat bra att titta förbi.

Bitterljuvt. Så totalt bitterljuvt.

Jag borde ta tag i mitt liv och skolan, för vad har jag för anledning att ligga här och drälla i tårar?

Jag vet ganska väl vad som skulle göra saker och ting bättre, men det bittra i det ljuva är undetstruket; jag kommer aldrig att kunna leva lyckligt.

Wanna test the theory? Go ahead. Jag fattar inte.

Dag efter dag går, och på kvällarna lyser alltid någon slags känsla igenom jävligt starkt. De flesta dagarna är det sorg, ångest, ja, det vanliga. När istället en bra dag har gått är det inte glädje jag känner, utan tomhet.

Är det kanske så att jag har missuppfattat det hela, att när man är lycklig så känner man inte lyckokänslor, det är bara själva utelämnandet av sorg som gör att man blir lycklig?

Ångesten finns inte där, men det gör inget annat heller?

Det känns inte direkt lockande.

Jag önskar någon kunde tala om för mig vad jag ska göra, någon som kunde berätta för mig vad livet verkligen är. Jag hatar att leva såhär, jag hatar det verkligen.

Jag känner mig själv. Eller?