Något händer, definitivt. Det har hållit på att förändras i säkert 2 veckor, och jag undrar hur lång tid det kommer att ta. Det är som att stå med en fot på ena sidan av en spricka i marken, den andra foten på den andra sidan, medan världen långsamt delar sig i två.

Ena sekunder verkar förändringen dras mot ett positivt håll, nästa kastas jag tillbaka mot ångest, självklart i en annan form. 

Dags att gå till botten med det. Det har pågått alldeles för länge.

Varför är jag så rädd för att vara lycklig? Varför är jag så rädd för att... bli en i mängden?

Jag tror att om jag måste möta livet själv, utan någon garanti på att någon finns där och hjälper mig, så kommer jag inte klara av det. Jag duger helt enkelt inte. 

Jag är rädd för att jag ska bli ointressant - bara en börda, inget av intresse. Att erkänna sitt behov för att vara speciell gör en precis som alla andra, eller hur? "Jag är speciell, jag är inte som de andra" - finns det någon som aldrig har tänkt så någon gång, eller iallafall önskat det?  

Självklart vill jag vara glad. Självklart vill jag må bra. Bara den där känslan av at allting flyter i just min ström... Jag älskar det. Tror jag.

Så vad är då allt det här? Väger det inte upp allt jävla skitprat om att vara "speciell"? Hur man nu är det?

Det borde det. Så varför gör det inte det?

Jag mår inte som jag gör bara för att jag inbillar mig själv att jag måste. Nej, det ligger mer i det än så. Sjukt mycket mer än så. Även om jag kanske accepterar det här så behöver det inte nödvändigtvis gå. Allt som har hänt... Ja, vad vet jag, det kanske bara är början? När jag väl accepterat allt som har hänt och äntligen börjat bearbeta det, så kanske något annat händer? Allting blir sämre igen, och jag måste börja om? 

Om jag ställdes inför det jag har gått igenom en gång till, och jag fick ett val på livet eller döden, skulle jag aldrig nånsin välja att gå igenom det igen. Aldrig. Det finns inte ord. 

Men just nu känns det som jag har allt - jag har alla pusselbitar, men de ligger felvända och vill bara inte passa. Förklarar jag det bra nog? Finns det någon del av dig som fortfarande respekterar mig efter alla små saker i mig själv jag nu är villig att stå för?

Idag sa mamma att jag var en stor anledning till hennes glädje, att jag "mår bra. Så länge det inte är nåt hemskt som har hänt som inte jag vet om, men det tror jag väl inte"

Den som har ett bra sätt att förklara något sånt här för henne kan ju få en kaka... 

Jag vill ta mig ur det. Jag gör det.

Den vanliga gamla tankebanan, "hur tar jag mig ut?" Min hjärna svarar mig direkt: "Det är för mycket, det går inte, du måste dö"

Men den här gången tror jag inte på det lika starkt som alla andra gånger... 

Julafton i år...  Var över förväntningar. Jag önskade mig inte direkt något eftersom jag nyss fyllt år, och önskar man sig inget är det svårt att bli besviken direkt. Vi tillbringade julaftonen här i mammas lägenhet, jag, mamma, erik, pappa, tina & farmor. Och Zappen då såklart. 

Det var mysigt! Mina julklappar verkade iallafall måttligt uppskattade, utom Eriks då såklart... Hans reaktion var "jaha, den här lär ju användas flitigt *lägga åt sidan*" ungefär, plus att han senare slog mig för första gången på flera år. Aj. 

Men, han var nog lite tacksam ändå får jag hoppas.

Jag själv höll på att överhättas av lycka då jag fick Sims: livet i lägenhet + 700 kr av min ömma moder, och de 5 återstående säsongerna av Buffy the Vampire Slayer av pappa och Tina. <3! 

Imorgon kommer mammas kusin Laurie och hans pojkvän Janne hit på besök, var länge sedan man träffade dem... Ska bli skoj, resten av dagen ska jag väl nöta sims eller Buffy kan jag tänka.

På Fredag bär det av hem till pappa där jag ska träffa Violet, Blue, Sebbe och Joche - med andra ord mina bandmates. Längtar sjukt mycket.

Resten av lovet vet jag inte vad det blir av. Förhoppningvis letar sig älsk ut till Jättendal någonting så att jag får krama henne tills hon tröttnar på mig och åker hem.

Nyårsafton spenderas också den hemma hos pappa i Storsvedja, med honom, Tina, hennes son Rickard (som är sjukt lik Jake Gyllenhaal), Rickards flickvän Jessica och Erik.  

Nere på isen med champagne framför en eld och titta på fyrverkerier... När den traditionen dör tänker jag sörja. Länge.  

Aja, nu har jag skrivit alldeles för mycket och klockan är halv jävla 4 på natten, men jag kände bara att jag verkligen behövde skriva av mig lite.  

En sak till, Mimmi sa en sak i skolan för ett tag sen som jag bara inte kan släppa. Vi satt och pratade om första dagen på Skvadern i höstas, hon sa att hon knappt vågade titta på mig, för att jag såg så skör ut att hon var rädd att jag skulle gå sönder om hon tittade för länge på mig.

Det var en ganska bra beskrivning på... Ja. Ni vet nog. Jag ska inte tjata med er mer, men just nu känns det ganska bra. Jag blir pratig då. You know me...