Allt byggs upp, när man trodde att högen med press hade nått taket. Det fortsätter. Bara fortsätter.

Och förvirringen när man desperat rotar igenom högen för att hitta källan... hitta det man kan ta itu med på egen hand... är obeskrivlig.

Hur hamnade vi här? Allihop, alla på varsin väg. Hur gick det till? När hände det här? 

Det får mig att tänka på sista dagen på högstadiet, och wohoo! Vi slutar nian -- nu är det den sista förberedande sommaren innan gymnasiet som väntar, och alla är förväntansfulla för gymnasiet är -- ja, vad är det? Det är så annorlunda. 

Och förändringar är bra.

Så alla springer, en del hand i hand, en del alldeles för ivriga för att se de som de lämnar bakom sig. En del slänger blickar bakom ryggen när de ger sig iväg, på mig, för jag står kvar.

"...vänta, va? Ska vi gå redan?" 

Jag vill kravla mig upp i mammas knä och bli vaggad till sömns. 

Och så börjar alla förändringar, mamma måste resa sig och jobba, något som hon själv inte ens orkar med - så hur ska hon orka vagga mig?

Annorlunda är bra. Förändringar är en del av livet. Den största delen av livet, faktiskt. 

Allting byggs upp. Det börjar bli lite mer än hanterbart nu... Vi borde ha städat för länge sedan.

Och förvirringen... Känslan av att människorna som man själv kunde förstå har sprungit iväg i en annan riktning, och när man pratar förstår de inte riktigt längre. De säger att de förstår, men när de ska bevisa det är det inte riktigt.

Du ligger och önskar, önskar att någon ska fråga, men när de väl gör det är det för obehagligt att svara. Iallafall om man ska säga sanningen. Så det är lättare att prata om de simpla, obetydliga sakerna, än att säga det som man verkligen, verkligen vill uttrycka. Inte sant?

Tankarna tar över ibland. Som nu. 

Tiden har sprungit iväg, allting förändrades, som jag sa, och nu är det dags att sätta sig ner och gå igenom den där stora högen med... press. Städa. Röja undan, ge plats för det nya. 

Men om det nya tänker försvinna och raseras som allt annat, är jag inte säker på hur mycket jag värdesätter det nya. 

Tornet

 

tinywee

1 april 2009 11:06

hoppas allt löser sig. jag finns här för dig

 

Fanny

9 april 2009 20:38

Förändringar är bra, men de är väldigt jobbiga. Jag är inte på minsta sett redo att lämna min gamla skola, men man blir ju så illa tvungen och det är jobbigt. Fast man lär sig av det jobbiga och det är ju bra. Men det gör inte förändringar så mycket lättare att hantera. Och när det känns som att man har så mycket saker att lösa att man inte ens orkar ta itu med någonting är det inte kul. Det är då det känns som att man borde ge upp. Men så ordnar det sig ändå.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

2009   I ett andetag, får jag inte existera Det är smärtsammare än vanligt Det här misslyckandet är utom denna värld För stort för dina ögon utanför ditt synfält Rutan är krossad, spillrorna regnar Men det är ingenting mot ditt ...

2007   Down, scream And another knife is soaring through the air Aim it at me, aim to kill   Put the hate through my heart Slap the anger in my face And nail the envy in my bones Handing me the fear, forcing me to hate Bringing me...

2009-03-02   Du kommer till henne Med en order om att finnas "Kom tillbaka senare jag vilar just nu och ingenting är viktigt nog att störa denna sömn" Tänk, om du bara vetat det att det var där skon klämde Du gav henne liv, så h...

2009-07-31   Jag har inte tid att ge dig en lång, smärtsam beskrivning om hur mörkret lägger sig över mina sinnen Det har lagt sig och har legat sedan länge   Men låt mig bara säga det här Att se på dig och känna inspiration ...

2009   Petrified, cause I don't know what's coming. Isn't it human to be afraid of the unknown? Without your arms around my waist, without your hands in my hair, on my back, stroking my face, holding me close -- gripping my neck -- God, I can't...