Jag undrar hur livet skulle ha sett ut om du fortfarande var här. Jag hade nog inte förändrats så mycket, jag hade nog inte kunnat förändras, för du höll mig så jävla hårt. Så jävla hårt.

Så jävla hårt som jag önskar att nån annan skulle göra nu.

Patetiskt nog var det ju ändå inte du som stack utan jag som sparkade ut dig -- brutalt, elakt -- men inte känslokallt. Flera månader, flera månader, faktiskt fortfarande, känslor som exploderade av tanken på dig. Av alla sorter. 

Så jag kan inte säga att det var känslokallt, och det är jag tacksam över.

Jag förstår inte varför du fortsätter att hålla fast vid mig dock, varför gör du bara inte ett hål i ditt huvud och skakar ut den sista biten av mig istället för att göra mig svartvit? Svartvit? Svartvit? 

Va?

Jag kan inte sitta i den här sängen, minuter tickar, det spelar ingen roll vad jag gör. Jag kan sitta här, bete mig som en fullständigt normal människa. Jag kan gråta, jag kan skrika i kudden, klockan är fem på eftermiddagen, jag kan äta, jag kan strunta i det, jag kan... jag kan lägga mig ner och sova. Klockan 4 på natten. Jag kan göra vad som helst. 

Och hahahaha, I'M LOSING MY MIND, trevligt trevligt skulle man kunna tro, but you'd be WROOOOOONG --

vart kommer det ifrån? Det ljudet? Åh, jag känner igen det. Vart kommer tankarna ifrån? För de är inte mina egna. Varför skulle jag nånsin tänka såna tankar? Varför skulle jag skriva det i bloggen? Huh? Varför skulle jag skriva? 

Det är så lätt att sitta i den här FÖRBANNADE tystnaden och komma på BRILLJANTA idéer om vad jag ska säga till vemjagnuvillpratamed imorgon, men ärligt talat, en konversation med dig är som en konversation med mig själv. Som en tom bok. Fylls alldeles för fort.

Orden och alla tankar, allt man vill säga, ekar innan det ens kommer ut. Och det fortsätter...fortsätter...fortsätter... 

Och tror du verkligen att nån kommer förstå det du skriver? Hahaha, du tror på allvar att någon ska... vad? VAD förväntar du dig? Du gör mig FÖRBANNAD, dina vänner, du plågar dem. Du plågar dem. Vad tror du att de ska göra för att hjälpa dig? 

Du är galen, haaah, nånstans djuuupt inom dig vet du att du inte förtjänar det. Och nånstans bryr du dig inte heller, för du vill egentligen inte ens ha det.

Ihåligt. Du är ihålig. När du väl bestämmer dig för det.

Så vart vänder man sig? Vad säger man? Hitta tillitet igen, jag hade det, och jag KASTADE DET ÅT HELVETE. Jag visste inte vad jag hade. Jag vill att det ska bli som förut igen, simpelt som förut, då jag visste...trodde att jag visste...allt. Nästan vad som helst.

Så snälla, SNÄLLA hjälp mig nu, jag ska öppna mig för dig även fast jag inte litar på dig. 

"Kan det vara så att Isa inte förstår vilka framsteg hon har gjort?"

Isa? Isa? Malin, Maja, Katrin, Jenny, Hanna, Karin, Isa? Vem? Va? Betyder det att jag ska reagera? Men jag sitter ju här, så varför pratar du inte med mig? 

Snälla, snälla, låt mig prata med dig, tvinga mig inte att vara såhär osäker. Jag tänker på allt jag kan säga men allting...du för mig osäker. Jag vill inte. Du får mig att inte vilja, jag vet att jag gör det egentligen.

INGEN BRYR SIG, sluta skriva massa krypterat skit i din blogg... sluta... sluta... Ingen förstår det du skriver. För du skriver det i koder så att ingen ska förstå. Vet du varför?

För du är rädd för att de ska förstå. Faktiskt. 

Texten bara löper tills sidorna tar slut...

Som att ha en konversation med mig själv.

Den här frånvaron av tillit är bara en fas och snart lär du dig att lita på folk igen, du har aldrig haft problem med det förut, sluta tänk på det där nu -- och du tror, vad? Att du bara kan luta dig tillbaka på att allting går i faser? Hur vet du hur nästa fas kommer att bli? Om du inte tänker själv, om du inte sammarbetar - vad förväntar du dig ska hända? 

Är det så konstigt, att man faller som en trädstam efter de ensamma timmarna som är fyllda av... det här? Jag är inte normal. Jag är sjuk. Är det så konstigt att jag inte kommer upp och iväg till skolan, när man känner sig... bortkopplad, från alla man träffar? Det är klart det är konstigt, det är FEL. Det är fel, och jag borde få skäll. Jag förstår. 

Fuck, I wanna tell somebody.

Jag såg två nya filmer ikväll. Numb med Matthew Perry och Eternal Sunshine of the Spotless Mind med Jim Carrey och Kate Winslet. (Gosh jag känner mig som jag sitter i ett mentalförhör, konversationer med mig själv) De rekomenderas varmt, speciellt den senare. 

Teleportera mig till BUPs väntrum, och låt mig sitta och vänta på hjälp där. Det är lättare. När man vet vad som kommer. För jag ska dit, för jag behöver dem. Där det är meningen att jag ska prata.

Såg du?

(ber om ursäkt, förlåt) 

Jag tror jag har gjort ett misstag.

Jag vet inte varför det hände, varför jag bestämde att det var en bra sak att göra. Det handlade inte om spänningen, rädslan att bli upptäckt - varken till det positiva eller negativa. När jag rotade igenom badrumsskåpet var det enda jag tänkte på, dock, "idiot! Mamma kommer höra dig, hon kommer förstå vad du håller på med!"

"Idiot, hon kommer aldrig höra dig, hon tittar på TV, hon tänker inte på vad du håller på med"

Och lättnaden när jag hittade det jag letade, gömde det i luvan på tröjan och gick in på mitt rum, var obeskrivlig. Men jag hade fortfarande ingen aning om var den här impulsen kom från, varför det här misstaget kändes bättre än alla andra.

Men det botade irritationen jag alltid känner på söndagarna innan jag åker hem.

En bussresa bort, 1 ½ timme bort, och jag förstår fortfarande inte. Väl hemma i lägenheten finns det bara en sak i tankarna... 

Jag ljuger. Jag vet precis varför det hände.

Känslan...

Med det i min hand kommer minnena rusande tillbaka. Mina händer skakar och koncentrationsförmågan flyter bort som en iskub i solen. 

Känslan...känslan...

Känslan.

Men jag tänker inte stressa fram det jag vill ha. Jag tänker ta min tid för att få ut det, för makabert eller inte så vill jag njuta den här gången. Även om hela mitt inre skriker "svek!", så bryr jag mig inte. Jag bryr mig inte, och det är det enda som gör mig helt fri.

Jag skrattar åt min egen patetiska existens, jag är en drama queen vid den här tiden på natten. Kanske alltid. Jag vet inte. Allt jag vet är att jag känner mig själv sämre när jag är ensam än bland folk. 

But I won't slip. Not like last time. I'll have it under control, and keep it there.

-ett minne, inte nutid-

When the tower of your life falls, the tower of your existence, everything you've ever tried to build... There's nothing you can do, but just to watch it fall. The sound it makes when it hits the ground is enough to sweep you off your feet, and the dust that it sends up in the air will make you blind. 

For a start, there's nothing you can do but lie there. You can't see. You don't want to see. Everything you've fought for is lost. 

When the time comes you've recovered enough though, when the dust has rejoined the ground, you will start working through the pieces. Some of the things you really believed in, monuments of friendship that seemed hard as stone, has been shattered like pieces of glass. 

As you work through everything that was broken, you will find that some of your most seemingly fragile belongings has made it. They're covered in dust, but when you scrape if off, you'll see only a tiny crack on the surface. Nothing that can't be fixed.

And as you look around, you will start noticing all the things around the tower, that you were too blind to see when it was still standing. All I'm saying is, losing something doesn't make it impossible to win something else. Maybe something even better, no matter how good the things you've lost.  

Tillit... tillit...

"Jag litar på dig."

"Jag litar mer på dig än någon annan."

Låter det inte värt någonting längre?  

Hantverks på torsdag förhoppningsvis <3! 

Saknaden efter dig håller på att ta över mitt liv totalt. Om jag bara kunde spola tillbaka tiden... om jag bara kunde få prata med dig igen, och faktiskt säga vad jag kände... Om det bara gick...

Jag längtar tills jag inser på alla plan att det faktiskt inte går. Get over it. Med samma låt på repeat i flera timmar, den är perfekt. Du är perfekt. Till och med saknaden efter dig är bättre än alla andras.

You're the only one that makes it feel like home

Igår impulsåkte jag med 21.20bussen från Sundsvall till Hudik, tror aldrig det var fler än 4 pers samtidigt på bussen. Det beskriver bra hur det här området är... Totalt händelselöst och obefolkat. 

Äh, vad ska man säga. Allt förändras hela tiden, har vi tur så håller den här perioden inte i sig så länge. Och jag längtar tills jag kommer över det här, vilket jag vet att jag kommer göra. Frågan är bara hur länge det kommer ta.

Jag har haft alldeles för mycket tid att tänka, eller snarare att överanalysera allt. Efter ett par dagar med mig själv känns det lite lustigt att ta ett steg bakåt, peka på mig själv och säga "issuuuueees!~~"

Jag drömmer skumma saker. Massor med skumma saker. Oftast att jag åker eller sitter i en bil, men det är aldrig jag som kör.

Att köra bil i drömmar handlar om att styra sitt liv... De två senaste nätterna har jag drömt att mamma har kört/dekorerat bilen jag sitter i. 

Jag är så trött på allt det här, när folk vägrar att hjälpa sig själva, utan hela tiden tänker "oh, jag pratar lite med mina nära och kära, får dem att må sämre" när de vet innerst inne att några minuter efter kommer allt att vara som vanligt igen. Varför vägrar folk att hjälpa sig själva? Jag har varit där själv, det vet jag, jag har vart en riktig pain in the ass - och vad förväntar jag mig? Jag hade själv aldrig förstått om någon hade skällt ut mig av den anledningen... 

Mental note: andras mognad är ingenting du kan skynda på, låt dem ta sin tid och hoppas att de förstår en dag. Ibland finns det inget mer än så du kan göra.

Jag har knappt vart på skolan de senaste två veckorna, energin räcker inte till. Alla jobbar med massa olika lösningar, föräldrar, lärare, men för mig känns det som att det inte finns något bra sätt att ta itu med det här. Det får helt enkelt bli som det blir... Något måste bestämmas på EVKn som vi ska ha efter påsklovet iallafall. 

Jag har längtat ihjäl mig tills Barbro skulle komma hem från sin semester, så jag äntligen hade någon jag kunde prata med med gott samvete -- nu är hon hemma, men hon jobbar tydligen inte ens kvar på bup. Hon har börjat på nåt nytt ställe där det är 18årsgräns... 

Det är prat om att Lena ska ta hand om mig istället, men heh, om det tog 2½ år innan jag kände att jag kunde berätta saker för Barbro... Fast i och för sig, vad jag kan förlora? 

Jag och Barbro ska träffas en till gång iallafall. Sedan vet jag inte vad som händer.

Jag är trött på att inte veta...

Ju mer du vet att du inte vet, desto närmare det gudomliga är du