Pappa och Tina står ute och försöker dra upp en buske ur marken. Det verkar inte gå speciellt bra, för de skriker ganska mycket åt varandra. De bråkar, men det är ett bra bråk -- de gör i ordning för framtiden, och sånt är tillåtet att bråka om. Det är en slags garanti att de aldrig kommer att gå isär. Det talar lika starkt som gulringarna på deras fingrar, ringarna som de till en början inte ens förklarade.

Om någonting skulle hända, så att de gick isär, eller det hände något med nån av dem, så skulle min värld gå sönder. Samma gäller mamma, Erik & Zappen, såklart. 

Zappen sover i min säng, solen skiner (även om det blåser), isen har gått, sommaren är påväg. Det börjar bli grönare ute. En lördag blir väl inte bättre än så?

Ge mig aldrig måndag, den här gången, jag orkar fanimig inte prestera. 

Så det var såhär det kändes...

Mja... till sommaren, om det inte finns några ettor som studentbostäder, så kommer jag troligen att flytta hem. Vilket gör det bara mycket värre för alla... Pappa och Tina i synnerhet. Jag skulle kunna slita av mig skinnet, bara så att de skulle slippa behöva göra såna jävla uppoffringar hela tiden! Jag är världens största börda! (!!!)

Det känns som det var för länge sedan någon sa att allt är värt det, att jag inte får ge upp. Att ge upp är för mig ändå inget alternativ, men jag klarar inte mer just nu. Jag vill inte. Så är det. Nu har precis allting jag hade fallit samman. Ja, allting, på ett eller annat sätt. Allt.

Det är något som är så extremt fel, jag orkar inte försöka förklara. Nu vill jag lägga mig i sängen och vänta på att Barbro (inte) kommer höra av sig...

Vet inte vad jag ska göra längre...