Jag vet inte vad jag ska skriva mer än "jag är less och jag vill inte det här mer", med risk för att bli repetitiv.

Jag borde inte tänka. Så fort jag börjar fundera på saker vill jag gråta, jag förstår bara inte det här. Ska jag sitta och vänta på nästa möte på bup bara, är det det mina dagar går ut på? Jag får träffa Barbro fem gånger till, sen måste jag gå till någon annan, om det är fix-bart... Men jag förstår inte varför jag ska fumla mig igenom skolan och vardagen när allting ger mig såpass mycket ångest som det gör, bara för att få komma tillbaka till den nästa höst? Det får mig ju att inte ens vilja klara av de 2 sista veckorna på den här terminen! Släng ut mig, för jag orkar inte vara kvar, och kan inte gå iväg på egen hand!

Sommaren är här iallafall, och tack gode gud för det, snart kommer sommarlovet. Jag ska sova bort hela jävla lovet. Ja. Definitivt. 

Jag orkar inte... Det är såhär det känns när... smärtan sjunker in. Det är som att om man är i en personlig kris för länge, så kan ju inte paniken hålla på förevigt. Allting lugnar ju ner sig efter ett tag, men då är det istället som att smärtan, ja, sjunker in. 

Jag kunde ha svurit på att någon satt brevid mig nyss.