Mm. Vad kan över huvud taget sägas om den här dagen? Tiden flyter förbi... Jag kan knappt minnas vad jag har gjort.

Annat än att vi kom fram till att stubo inte erbjuder ettor... Pappa säger att det minst krångliga vore om jag bodde kvar i lägenheten, medan någon annan tar Blås rum. Det minst krångliga. 

Annars kan jag flytta in hemma hos Tina, vilket betyder att de måste göra om vardagsrummet till ett rum till mig (ingen använder vardagsrummet), men mest av allt betyder det att de måste stå ut med mig varje dag. 

Vi pratade om det efter maten, och när pappa sa att att bo kvar i lägenheten vore det lättaste alternativet sa jag att det inte är så jävla lätt, och gick från bordet. Ut på altan och satte mig i solen... Och det kändes hemskt. Igen, vad jag än gör så blir det massor med jobb från honom. Han kom ut efter en kvart eller så och sa att jag annars kunde flytta till Tina... När jag sedan sa att jag inte ville vara en börda så gick han och hämtade Tina, och de skällde på mig lite. Det var nog bra, men känslan minskar inte. 

Vad händer med mig? Vem blir jag?

2 frågor för många när jag satt ute på altan med solen brännande i ansiktet. Jag minns i vintras när jag lovade mig själv att njuta av varje solstråle jag fick tillgång till. Och det är var jag gör... om någon bara kunde stanna tankarna som virvlar genom mitt huvud.

Men vad händer till hösten? Enligt mamma, pappa och Tomento ska jag börja 2an. Låter det som det kommer funka?

Givetvis gör det det, för de tror på mig, men de borde egentligen ta händerna från ögonen och inse vad det är som händer. I'm useless. Det kommer aldrig bli något av mig. För hur jag än försöker, hur jag än ändrar på mig själv och mina principer, så hamnar jag alltid på samma ställe till slut. Mina brister hamnar på papper och stryks under med en stor, neonfärgad markerpenna. 

Jag vet att det aldrig kommer gå. Och jag vill inte göra något annat heller, för den delen. Så i det stora hela känns det som att jag just nu måste kämpa för något som jag... inte vet? Och speciellt entusiastisk kan jag inte påstå att jag är. 

Vad gör jag med mina dagar? Jag väntar på hjälp, jag väntar på nästa gång jag ska få gå till Barbro... Om 2 veckor? Hur fan är det meningen att två veckor ska fungera såhär? 

Jag behöver inte höra dig prata för att veta vad du ska säga.

Väck mig om några år, för om det är såhär det är bara just nu, då hoppar jag över "just nu".