"Jag gråter inte för att jag är ledsen, Isa, det är bara den här låten..."

Nya tårar, ett nytt hus, ett nytt ställe. En gammal låt. 

Ett nytt köksbord och nya stolar, täckta av flyttkartonger. 

8 år gammal och en mamma som gråter, till en låt som hon ju hört så många gånger förut. Vad är det för skillnad nu?

Självklart kan man inte förstå. Mamma måste försörja sina barn på egen hand, i ett eget, nytt hus, på det nya stället. Men låten är den samma. 

Det är synd om henne, men vem tänker på pappa? Jag kan inte göra det, jag är 8 år gammal!

Det var meningen att du skulle vara en del av det här, vara en del av allt. Jag litade på dig, till 100%. Vill du att jag ska luta mig tillbaka och bara se på när du kör över mig?

Jag litar inte på dig längre.

Jag vill inte ta ut hunden, jag tjatar på Erik att han ska göra det. Han tycker att jag kan göra det, han har bara morgonrocken på sig fortfarande, medan jag är påklädd. Jag vet att han har rätt, men jag vill bara inte.

"Men dra åt helvete med er då, båda två!" 

11 och 13 år gamla vet ingen av oss hur vi ska reagera.

Jag slinker ner för trappen, tar med hunden och går ut. Väl utanför dörren tar det inte länge innan tårarna rinner, vad hittar man för annan lösning när man är 11?

Grannen är ute, han vinkar, jag vinkar trött tillbaka och undviker att se på honom. 

Väl hemma igen möter mamma mig hallen, hon gråter igen. Den här gången är det inte låten som gör det, nu är hon ledsen.

Jag tycker fortfarande att någon skulle ha funnits där för dig, och jag önskar att jag hade vart äldre och fattat vad som pågick. Kunnat hjälpa dig. Förlåt.

Jag skulle seriöst kunna mörda någon.

Okej, inte seriöst, men nästan! Det är fanimig otroligt!

Random funderingar

Jag tror inte att jag kommer få träffa Barbro mer. Jag går runt och tänker på det alldeles för mycket, tänk vad jävla ont det kommer göra att bli besviken...

Fan vad negativ du är!

Ge upp, för fan. 

Jag tror också att jag ska skaffa en till, sneaky blogg. Mycket sneaky. Med onda planer. Onda, och mycket hemliga.

Jag önskar att jag hade en TV och Buffy, försvinna ett litet tag. Jag vill inte tänka på måndag... Hur fan ska det gå?  Varför berättar jag bara inte för nån hur jävla illa allting är?!

Min framtid känns som ett stort, svart hål. Det lilla som brukade ge mig tröst, "du vet aldrig vad som väntar precis bakom hörnet", känns så totalt meningslöst just nu. Men kan det kännas på andra sätt då ens så kallade väldigt nära vän inte ens läser ens blogg eller frågar hur man mår? 

Jag må vara jobbig och en jävla börda, men bara säg det, då, för det jag hatar mest av allt är att undra vad alla tycker.