De senaste två dagarna har bara försvunnit. Jag kan knappt minnas något från dem... Jag minns att jag hade kul, men jag minns kaoset. "Du, har vi ätit någonting idag? Jag tror inte det..."

Och jag trodde inte ens att den här känslan var möjlig, har jag haft den förut? Jag skulle kunna bara ramla ihop och dö när som helst, och ingen skulle ha någon aning. Det har varit såhär så jävla länge, och varje dag trånar jag efter någon att prata med, men lik förbannat så slutar varje dag med att jag sitter i min säng och ångrar att jag inte gjorde det. 

Men vad ska jag säga då? "Ring mig nu, jag mår dåligt, så snälla prata med mig? Ställ alla de rätta frågorna, för det känns inte värt det att berätta om du inte vill veta?" 

Jag vill till bup, jag vill prata om allt, om alla år. Allt som hänt, allt som jag inte kunnat berätta för de berörda. Pappa, kom och hämta mig, kom och rädda mig, jag orkar inte med mig själv såhär längre. Låt det bli helg, låt dem inte se mig såhär. 

Det sista jag vill är att undra... åh, om jag kunde... Klockan tickar iväg och jag vet att imorgon måste jag kliva upp vid 6 eller så, jag måste sova relativt tidigt. Jag är trött, men jag vill inte att imorgon ska komma! Låt dem inte se mig såhär!

Har du nånsin känt att... du inte kan prata med någon, för att de hakar upp sig på fel saker? Missförstånd? När du väl får chansen att säga något är du inte säker på vart du vill komma längre, och ju mer du tänker på det, ju mer känns det som att det är ditt eget fel att du inte kan prata med folk längre. Din hjärna skriker åt dig att det krävs två för att ha en relation, och att du är en idiot för att du ens tänkte så. Ju mer du tänker, desto jobbigare blir det, och ju mer vill du ha och behöver du någon att prata med...?