Jag är så jävla trött.. med nåt slags okontrollerbart behov av att lyssna på System of a Down, samtidigt som jag inte kan få ut Welcome to my truth - Anastacia ur huvudet. Det går inte ihop sådär jättebra direkt. <.<''

Jag vet inte direkt varför jag skriver, jag har absolut nada att göra. Ingen inne på msn, ingenting händer på bilddagboken, helgon eller någon annanstans. Make things happen. Indeed.

Borde nog egentligen gå och lägga mig men jag har sån jävla ångest över att behöva kliva upp imorgon att jag inte vill.

Varför?

Det händer inte direkt nåt speciellt. Har inga planer, ska ta bussen till Sundsvall framåt 20:00...och åka hem till lägenheten. Annars händer absolut ingenting.

Jag vet inte vad det är. Jag förmodar att det är bara att jag måste vakna, måste bete mig, måste äta, måste vara vaken, måste existera.

Det... har aldrig varit..såhär. Aldrig. Och det här är varför jag hatar allt. Jag vill att allting ska förändras till ett sätt där jag aldrig behöver bry mig om nånting och inte heller behöver förklara mig för någon, för något jag gjort.

Det här är det värsta jag nånsin varit med om, att bara leva just nu är det värsta, absolut värsta jag behövt ta mig igenom. Och vad gör allting så jävligt, kan man ju undra?

...Jag vet inte.

Jag har världens underbaraste flickvän och några världensbästa bästa  vänner, jag går i en bra skola och bor i egen lägenhet i sundsvall. Should work out?

Saken är den att jag vill ha alla de här sakerna, men jag är så trött efter all den här tiden att jag inte ens orkar... ja. Jag vet inte.

Jag vill så gärna gå i skolan, och flumma med Mimmi, Hanna, Micke och Camilla; jag vill allt det men jag klarar bara inte av det.

Varför måste det finnas såna fel på mig? Fel, extremt stora hål, som till och med är synliga från utsidan. Nåt är fel på mig.

Nånting är utslitet. Och det har varit det sen... så länge jag kan minnas. Nåt är fel på mina tankar, nåt är fel på mina känslor.

Jag är less på att ingen verkar ta mig på allvar, på att ingen verkar uppskatta mig.

Jag vet, jag vet att jag tjatar om det - att jag tjatar om allt. Men vad är bloggen till för då? Och vad fan ska jag skriva om när det är det som min vardag kretsar kring just nu?

Folk som hävdar att de vill hjälpa mig men sedan bara blir arg när nånting är fel...det finns för många.

Det finns för mycket av allt. För många missförstånd, för mycket saker som händer varje dag som folk beskriver som "sånt händer, sånt är livet".

Jag tänker inte förklara mer. Jag tänker inte försöka tvinga på folk ett intryck av vem jag är, jag vill att någon ska kunna titta på mig och faktiskt se mig, som speciell för den jag är.

Om alla saker, alla orealistiska, orimliga saker jag vill ha, säger folk "acceptera att livet är som det är, du kan inte få allt det här!"

Jag vet så väl att ni har rätt, men jag orkar inte ha det såhär längre. Inte nu. Inte den här gången.

Ursäkta det här blogginlägget, det är sent och jag är trött och allmänt deppad. jfioafhj, förlåt.