Jaop, it's me again. Som vanligt.  (huhuhu)

Har varit en ganska myskolid dag idag. Jävligt slappa lektioner... Hade ingen sal imorse till datakunskapen så det blev lite som det blev med det. På engelskan hände det inte heller direkt mycket... skönt.

Har börjat med projektet till estetisk verksamhet nu med, äntligen, 4 veckor känns som extremt lite tid! Vi har fått i uppdrag att "förmedla" något med hjälp av något slags estetiskt medel, musik, text, bild, ja you get it. Med temat relationer... 

*opens register of experience*

Ja, det som påverkat mina relationer mest av allt är iallafall mobbingen. ... Så, jag håller på att skriva nån liten berättelsesak och.. jag är nöjd hittills (med den 1½-a sidan jag skrivit)

Fan, allting blir bara mer och mer jävla förvirrande för varje dag som går.

Just nu är det du som fyller upp de flesta av mina tankar - jag vet att något är fel och att nån av oss verkar ha problem med den andre, jag kan bara fanimig inte komma fram till vem av oss det är. Så fort jag drar en slutsats åt ena hållet verkar den andra sidan väga över, och tvärtom. Fan.

Och jag förstår inte hur man ska kunna göra sig stabil nog att kunna bli glad, orka mer, må bra, när allting bara rör sig hela tiden, skiftar form och färg. Hela tiden förändras allting.

Och ja, sånt är livet, men det är just det som är problemet. "Sånt är livet". Vissa saker är bara menade att vara på ett speciellt sätt och ingen kan behålla något lika dant genom hela sitt liv. Det går bara inte. Jag önskar bara att jag kunde det.

Vid 15:50 idag var jag vid navet för att åka med 16:25-bussen upp till hudik. Snällt satt jag och väntade tills 16:20 - då kommer den där förbannade busschauffören och berättar att bussen är trasig, men att en reparatör är påväg. Så, lite längre väntan gör väl inget, tänker jag. Och mycket riktigt, det tar inte lång tid innan reparatören är på plats.

Busschauffören stannar nu med bussen vid oss och säger att han ska testa den lite, och så åker han iväg. Jag sitter kvar och väntar.

Och väntar.

Och väntar.

Vid 17:30 kommer nästa buss upp till hudik. Då var jag mindre glad, kan jag avslöja. Vart den där jävla människan och den jävla bussen tog vägen har jag ingen aning om. Jävla bedragare. :<

Hursomhelst så åkte jag förbi hantverksskolan idag... ja, backens. Det kändes hemskt. Första gången jag börjat gråta av mig själv på jävligt länge. 

Allt var så jävla annorlunda då. Jag önskar jag kunde ha stannat tiden där och då, för jag vill inte springa vidare och glömma massa. Jag vill inte glömma. Även fast det kanske vore det allra mest ultimata, den största drömmen; att få rensa ut precis alla minnen och bara få börja om som en icke-infekterad människa. Att tillochmed slippa ha dåligt samvete för att man glömmer. Dåligt samvete mot vem?

... Jag vet inte. Jag blir bara mer och mer förvirrad och jag hatar det här..

Har inte blivit någon blogg nu på en vecka nästan, har varit fullt upptagen med att vara i skolan och överlevt. 8) Jag har varit i skolan alla dagarna den här veckan, BERÖM MIG.

Visserligen försov jag mig i onsdags (skillz) men jag kom till skolan. Till slut.

Igårkväll var jag med klassen på någon... klassisk konsert. Alla tyckte det var astråkigt utom jag, jag började gråta. <.<''

Vid 17:20 ringde Mimmi och Camilla till mig och sa "SPRING!"

Jag: ...vart?

Mimmi: Till bussen!

Jag: ... varför?

Mimmi: För att den går om 5 min?!

Jag: ...den går om en timme och 5 min, ja?

Jävla sopor. xD De kom iallafall in till mig sedan och vi flummade tills bussen verkligen gick. Massa skojs...

 Plus att jag fick ettnytt namn igår av Mao eller vem det nu var; SLIME. Jippie xD!!

Jävla skitdag idag. Är så jävla trött och kan inte koncentera mig på nånting.. jag vill...prata med någon..känns som det var flera jävla hundra år sedan jag fick göra det sist. Känner mig så jävla översvämmad av saker jag vill prata om och... ja..