Vad känner du allra mest för att göra?

Magiskt få det att bli solsken ute, lägga sig på en strand och känna solen bränna sig igenom din hud? 

Sjunka ner i ett varmt bubbelbad med en bra bok medan favoritmusiken ekar i bakgrunden?

Sätta dig ner med dina vänner framför TVn och se på film efter film? 

Helt enkelt bara krypa ner under ett varmt duntäcke och se snön falla under gatlyktorna utanför tills du somnar? 

Imorgon är det skola, igen. Jag vet inte om jag orkar, men jag ska nog dit ändå... Jag orkar inte försöka prestera, det får mig att känna mig dålig, jag orkar inte umgås, för jag känner mig inte direkt glad, och jag vet inte om jag orkar ställa upp för de andra som inte heller är det.

Igår åkte jag hem till pappa och Tina, och jag tänkte berätta för dem om allt. Allt med skolan, att jag oftast inte klarar av att kliva upp på morgonen för att allt känns så jävla tomt, att jag knappt klarar av någonting utan Ange, att jag bara känner för att hoppa av skolan (jag kommer faila snart ändå).

Jag vill pausa tiden, så jag kan göra något bra, för just nu klarar jag inte av att prestera, än mindre ta ikapp allt jag har förlorat under den här tiden. 

Men... Det blev inte att jag talade om det. Varför? 

Jag vill inte vara en börda. Jag är en börda. Jag kan inte... 

Jag vill inte göra mamma deprimerad igen, jag vill inte vara en sådan stressfaktor för pappa och Tina, som jag alltid har varit. 

Det finns inga ord mer. Jag vill gråta ut hos någon.