Jag är less och jag tycker inte om det. Jag tog på mig några av mina favoritkläder idag, när jag såg mig själv i spegeln kunde jag bara sucka och tänka "TRÅKIGT!"

Jag ska snart färga håret grönt igen och beställa kläder från odium, poizen och humbucker, och jag längtar verkligen ihjäl mig tills jag får känna mig som mig själv igen. Förut kände jag mig så hemma i min stil, och när jag tittar på kläderna tänker jag att de är fina, men när jag tar på mig dem känner jag mig så jävla tråkig... Irriterande.

Inte det att det är livshotande, men jag litar inte på mig själv när jag känner att allt blivit för tråkigt. 

Är för övrigt hemma idag, har ont i huvet, halsen och kroppen och känner mig allmänt hängig. Bleh. Men det känns skönt att vara hemma med gott samvete en dag, och om några timmar ska jag hem till mamma i Hudik igen. 

Hon stötte tveksamt ryggen i väggen där hon satt, i sin säng, sin obäddade, stökiga säng. Hon dunkade frånvarande ryggen mot väggen igen. Igen. Och igen.

"Varför", tänkte hon, "varför känner jag mig så fångad av dessa fyra väggar när varken fantasin, tankarna, skriften eller språket har några gränser?" 

Hon lade sig ner på sängen och nu såg hon såpbubblor långsamt sväva runt hennes rum, och underbara fyverkerier lämnade färgklickar på väggarna medan personerna på hennes affischer såg på i häpnad.

Hon slöt ögonen, och nu växte alla ord fram i henne, ett efter ett, och hon visste vad hon skulle säga till honom. Hon visste vad hon skulle säga för att ingen skulle misstänka något, hon visste hur man tog sig igenom allt. 

Hon vände sig ett varv i sängen, öppnade ögonen, och såg på texten som långsamt målade ut sig själv i taket ovanför henne:

Every passing minute is another chance to turn it all around