Imorgon har det gått en månad. Den absolut vidrigaste månaden på... länge. Det känns som det har gått mycket längre tid, dock, för det har hänt så mycket. Jag har hunnit tänka så mycket, gråta alldeles för mycket, hoppas, förlora hopp, börjat hoppas igen, och förlorat det igen, tills jag nästan trott att jag skulle bli galen.  

I vilket fall så hoppas jag att det här blev bättre för henne, även om jag inte är en lika stor del i hennes liv längre. Hon håller min värld i sina händer, när helst hon ropar på mig så är jag där. Så har det alltid varit, och kommer alltid att vara.

Du kan känna dig trygg i tankarna på mig, cause I'm not leaving

Imorgon är det skola, och tydligen var matteprovet flyttat dit istället för på onsdag... Jag vet inte om det hade gjort så stor skillnad, jag hade nog inte hunnit jobba ikapp tre veckor på de dagarna, men ändå. Vart jätteförbannad, tycker verkligen inte om våran mattelärare! Hon är dålig på att lära ut, är allmänt osympatisk och bläh. Fan. Har en stark känsla av att morgondagen kommer att vara ett slag mot självfötroendet.. Wihu!

En positiv sak med måndagen dock är att jag och Kakis ska se på musikalavsnittet av Buffy på lunchen <3 Waaahay! 

Jag är trött på att undra. Trött på att fråga mig själv frågan "är jag verkligen värd att kämpa för?"

Är det mycket begärt, att känna sig uppskattad av sina vänner? Är det bara jag som överreagerar? Finns det verkligen någon som känner sig så uppskattad som jag föreställer mig?

Kan livet stanna nu? Kan jag få släppa ut allt som bara ligger och skriker inombords? Utan att behöva känna mig som världens största plåga?

XO, mom

It's okay, it's alright, nothing's wrong

Tell mr man-with-impossible plans

to just leave me alone

In the place where I make no mistakes

In the place where I have what it takes 

Det finns fan inga ord som kan uttrycka hur mycket jag önskar att allting bara kunde försvinna just nu 

Förlåt!