Har inte blivit mycket blogg på ett tag, men hela förra veckan låg jag hemam med feber och drömde konstiga drömmar. Jag är någorlunda frisk nu iallafall, så nu hoppas jag på att komma igång igen...

Läste nyss att jag har IGvarning i matte. Ingen stor överraskning direkt, men, fan... Fast jag hoppas på att förändra det. Jag låg 5 veckor efter i planeringen tills igår, nu ligger jag bara på förra veckans tal. Jag och Kakis är på samma ställe i boken, så, yay!

Mycket, det mesta, är bara förvirrat just nu. Egentligen är det kanske inte så svårt att förstå, jag tror alla vet var de står, men det är inte som vanligt. Konstigt, svårt att hantera.

Jag är rädd för att min roll i ditt liv är slutspelad, jag har ingen lust att försvinna, men eftersom du inte visar något intresse tror jag inte att du har något emot det. Jag har ingenting att tillföra dig längre, du har andra till det nu.

Frågan är bara hur jag överlever utan dig, jag har inte behövt försöka på flera år... Och du betyder världen för mig.

Idag ska jag träffa pappa och tomento (Tomas, mentorn) och prata om skolan. Turligt nog var det inte Tomentos idé, utan pappas - skönt att slippa känna mig inkallad till ett möte pga min frånvaro... Nåja, vi ska iallafall prata om skolgången, idag kl 15, och jag tror att jag ska försöka vara så ärlig som möjligt, utan det här "allt går bra"-tjafset. Det gör verkligen inte det.

Jag försöker vara så positiv som möjligt om allt det här, inte bry mig så mycket, låta allting hända, ta allting lite lättare, men ibland brister det och allting som ligger lastat på mig sjunker igenom. Det skrämmer mig att se hur arg jag är, det märks nästan aldrig under dagarna, men ibland... Ja. Jag vet inte...

Vill inte känna mig så betydelselös för dig som jag gör...önskar du kunde säga att jag betydde något (även om jag troligen inte gör det längre, I f-f-fucked it up)