Halkar efter med bloggen igen nu, måste skärpa mig...

Jag gjorde ett matteprov förra veckan, första matteprovet sen i 8an, och jag var så himla glad, för det kändes som jag verkligen klarat allt. Jag visste med mig att jag hade haft fel på 2-3 uppgifter, men förutom det så kändes det helt underbart. Jag var så stolt.

Idag fick vi tillbaka provet, 14 poäng var gränsen för godkänt. 

Min poäng: 10,5. 

Det är väl ingen stor sak att få ett IG på ett prov, det är inte det det handlar om ens - jag har haft IG i matte hur länge som helst... Men det var bara det att det kändes så bra, och nu känns det bara som jag inte kan lita på något alls jag själv gör. På ena sidan av matteprovet hade jag inte ett jävla rätt - jag tyckte att det gick så bra! ... Jaja, så är det väl när man inte förstår... <_<

Mamma ringde mig förra vecka efter jag hade skrivit provet och hon var så himla stolt och så himla glad och nu... vågar jag typ inte berätta. Jag är så less på att vara ett misslyckande, men det är värre den här gången för jag försökte verkligen!

Jag vet att jag gör en stor sak av det, men det ÄR en stor sak för mig... Största på länge. Jag trodde jag skulle klara det, men jag överskattade mig själv. Min inkompetens förstör mitt liv.

Allt för att bli gemensamt kompletta på varsitt håll,

men jag kommer aldrig att bli tillräcklig för dig

hur kan du ens säga att du älskade mig?

hur kan du ens gå vidare utan att sakna mig?

är jag så oviktig?

Det är vid såna här tillfällen det tynger som mest att sakna dig

Varför var det tvunget att hända?