Just nu skulle jag lika gärna kunna sjunka genom jorden.

Jag hatar att jag förstör. Men jag hatar mer att jag inte förstår hur jag förstör...

Jag gör mitt bästa. Jag kan inte göra så mycket mer än så...

Idag lät jag för första gången tanken på att hoppa av skolan slinka igenom... jag orkar inte, jag klarar inte av det här. Inte nu.

Jag gav ett löfte till mig själv, kanske snarare ett tillåtande. Jag hoppas det hjälper mig att orka, för jag orkar inte med att känna något annat än ångest, hela - jävla - tiden

I guess I'm just not worth it