En vit strand, fläckad av kolsvarta stenar.

Saltlukten.

Stenens hetta som bränner under fötterna.

Vågorna som river och sliter varandra, skriker, men aldrig vågar komma nära.

En förvirrad flicka med långt, svart hår, iförd en svart klänning, känner saltlukten.

Känner hettan.

Ser vågorna.

Hon känner hopplösheten efter en krossad barndom, men hon förstår den inte. Hon förstår inte vilken inverkan rädslan har på hennes liv, eller vad som väntar henne om hon inte sätter stopp för den.

En till förvirrad flicka kommer gående i sanden. Brunt, lockigt hår, grå, oförstående ögon. De glittrar inte, inte längre. Men hon känner hettan.

Flickan i svart vänder sig om just som den nya flickan går förbi.

Deras ögon möts.

Världen försvinner, vågorna fortsätter skrika.

De vet med ens att de har hittat någon som också känner hettan.

Den förvirrade flickan i svart tar det lilla mod hon har och hoppar ner från stenen, ner till flickan med de grå ögonen. I ett samhörighetens ögonblick möts deras läppar i en kyss, en kyss i vilken de växer, blir större, längre, blir äldre. Marken svalnar under deras fötter, lyckan sprids genom lukten av salt...

Flickan med de grå ögonen tar ett steg bakåt. Hennes ögon glittrar för en sekund, innan glimten flämtar till och dör.

Hon klarar sig inte utan hettan, hon behöver den för att leva ett tomt liv. Hettan var deras gemensamma nämnare.

Hon vänder sig sakta om och börjar gå, skriker ikapp med vågorna. Det enda hon lämnar efter sig är saltiga fotspår som fräser i hettan av sanden.

Flickan i svart vänder sig mot havet. Vågorna är närmare än förut, men hon är inte förvirrad längre.

"Jag förstår nu" sjunger hon, och tänker på de glitterlösa, grå ögonen.

Hon tar ett djupt andetag, och just innan vågorna når henne, skiftar hennes klänning från den mörkaste nyansen av svart, till det ljusaste skimret av vitt.