Nu har jag varit vaken i snart 16 timmar, och jag sitter i skolan, det känns verkligen att jag borde sova.

Vid 2-3 någon gång ska jag och pappa åka och handla, äntligen lite mat till lägenheten...

Jag vill knappt tänka på något alls av värde, jag vill bara att allting ska vara meningslöst så det inte gör lika ont när det går förlorat.

Måste skriva om över 2½ projekt tills imorgon i EOSloggboken, måste läsa en bok till svenskan, en bok till engelskan, måste skriva en novell till svenskan och en rapport på hur det gick... Jag antar att jag får skylla mig själv som inte gjorde det innan lovet. Eller på lovet. Nu är det bara 2 veckor kvar på den här perioden, då måste allt vara klart. Måste.

13.31

Vi hade 5 ämnen förra perioden och fick betyg i 2 av dem - G och IG. IG i datakunskap - DATAKUNSKAP. Om det är något jag borde kunna något om så är det väl det!

Klart jag kunde vad som måstade göras. Jag hade ingen energi till nåt av det, och det känns som att jag har blockeringar mot vissa saker...

Jag vill hem och sova, men jag måste skriva det där satans jävla projekthelvetet. Ingela gjorde det väldigt klart att loggboken MÅSTE in imorgon - fuck, alla andra har redan lämnat in den!

Jag känner mig så jävla meningslös, så jävla hopplös, som att jag inte klarar av någonting alls.

Och inte känns det som om skolan spelar någon större roll heller, fan, INGENTING spelar nån jävla roll, när jag mår bra är jag tydligen dryg, när jag mår dåligt drar jag ner varenda annan liten jävla människa på jordens yta, så vart fan vänder man sig?

Och jag är så LESS på att folk inte fattar att det inte riktigt är vad människorna gör och säger som spelar roll, utan deras avsikt med det! Visst, det är inte lätt att veta vad folk har för avsikt med allt, men en del saker är väl så sjukt solklara...

Folk säger att jag gör det och det fel, men de har inget svar på vad jag skulle kunna ha gjort annars! Nej, för de hade gjort exakt samma sak om de var i min situation, men bryr de sig?

Vad fan är det meningen att jag ska säga?

FAN, jag vill dö!

Är det inte det du alltid letar efter? Sanningen?

Utan att behöva läsa mellan raderna?

JAG ORKAR INTE DET HÄR. NEJ. NEJ. NEJ.

Det är för mycket, eller helt enkelt bara inte tillräckligt...

Räcker mitt löfte till mig själv, mitt tillåtande? Hjälper det mig? Kommer jag nånsin att få kontroll över det?

Jag är så trött, varje steg känns som en motgång... Jag vill bara inte. Hur svårt kan det vara att förstå?

Livet borde vara frivilligt...

behöver något att se fram emot.. har inga planer för något eller med någon just nu.. inte det att jag direkt känner för att träffa någon, jag vill bara sova, men jag har ju ingen aning om vad som kommer att hända imorgon, i övermorron, nästa helg, månad, till sommaren... behöver bara nåt att se fram emot.