Har inte lagt mig än, suttit uppe hela natten och tittat på Buffy igen. Har sett fram till avsnitt 8 i säsong 6 sen juldagen, det är ca 107 avsnitt. Varje avsnitt är ca 42-3 minuter långt. Vill inte ens tänka på hur mycket tid jag har lagt ner på det!

Känner mig så sjukt jävla dålig.

Jag skulle ha lämnat in EOSloggboken igår, men jag var inte där. Skolan började för  2 minuter sen så jag lär inte direkt åka dit...

Läste på first class om svenskafördjupningen vi ska skriva - en fördjupning i i princip vad som helst inom svenskan - noveller, poesi, artiklar, krönikor, ja vad som helst. Vi ska skriva en rapport till dock, vilket jag ärligt talat inte ens kan föreställa mig hur det ska gå till...

Taget att jag kanske skulle välja novellskrivande, då måste vi själv bestämma massa jävla frågor om själva novellskrivandet och sedan leta rätt på svaren på dem - på internet, i böcker, från människor, nånstans! Sedan en jävla innehållsförteckning osv och vad vi har lärt oss och hur vi har lärt oss det och hur vi har gått till väga och och och...

Är det bara jag i hela jävla världen som inte är så komplicerad? Tänk ut en idé, använd den talang du förhoppningvis har, voila! Övning ger färdighet! ._.'

Eller så är det helt enkelt att jag är för dum för en sådan uppgift - den är inte direkt komplicerad egentligen, eller? Jag tänker på Ange och hennes skolgång, haha, det här måste låta som nåt jävla skämt för henne. 

Jag är helt enkelt för dum för att gå i skolan, jag känner mig så jävla... nertryckt! Förtryckt! >.< Jag vet att jag har något att ge, nån slags potential, men alla dessa sätt att visa dem förefaller mig så extremt... dumma!

Och jag känner mig helt besegrad, jag har gjort IQ-test och jag har 10-fucking-1 i IQ, vilket är 7 poäng mindre än när jag gjorde det för 3 år sen. Alla babblar på om att de vet att jag kan klara skolan för att jag är så SMART, att de vet att jag klarar av att bo själv för att jag är så INTELLIGENT, men jag känner mig så sjukt korkad och idiotisk att jag knappt vet vad jag ska göra... Jag hatar att känna mig dum.

Har ett ENORMT jävla behov av att åka tillbaka till hantverksskolan känner jag - jag skulle tamigfan göra nästan vad som helst för att få börja där igen. Med Petra och Ninni, Johanna, Kristin...

Tänkte åka dit idag, jag och Petra, men Petra kunde inte. Plus att de går kortdag idag så om jag tar nästa buss skulle deras skoldag nästan vara slut...

Saknar alla så grymt mycket, det börjar bli olidligt.

Gå vidare, allting har sin tid, vissa saker är menade för en viss period i ens liv, men jag vill inte ens gå vidare. Jag kan inte förklara med ord vad det betydde för min hela jävla existens att jag fick gå där. *oändlig tacksamhet*

Ge mig en anledning att tycka att det är värt att stanna kvar här.. att kämpa... just nu känns allting som en enda stor, mörk motgång, som om inget jag gör betyder nåt. Ingenting jag känner. Absolut inte.

Jag lyckades gråta i måndags, äntligen, så jävla skönt. Vet inte när det hände sist...

Få mig att känna... jag vill bara lägga mig vid någons fötter och be dem att få mig att känna mig betydelsefull och behövd... inget mer av det här överflödet.