Hur kunde jag?

Stor fråga, litet svar. Är det så?

16 silvermynt vilar i handen. De faller mot golvet, ett efter ett.

1...2...3...4...5... 

Är det meningen att man bara ska glömma? 

En obäddad säng, ett ostädat rum, vetskapen att jag har glömt att äta 2, kanske 3 dagar i rad. Jag minns inte vilken dag det är idag, än mindre vad förrgår var för någon.

En guldkedja. En liten, grå nalle. En bok. En tröja.

Saker som står som heliga, som ingen annan utom jag får röra. Fast jag gör det nog så sällan jag kan, jag vill inte råka förstöra något. 

Guldkedjan kommer hänga runt min hals tills... Tills den bryts. Eller jag bryts. Är det inte meningen att det är så det ska vara? 

En obäddad säng. Ett ostädat rum. Ingen hunger. 

Vänta lite, gå inte. Låt inte en sekund till gå. Om några minuter har minuterna blivit en timme, och snart är det dags att sova. Snart är det dags att kliva upp, att prestera, att existera. Och vem ska hålla min hand? Hur vet jag att jag inte har blivit meningslös? 

Kom hem, kliv över min tröskel. Vem är du?

Jag trodde inte att det var möjligt att sakna något såhär mycket, eller att den här känslan fanns. Jag förstår mycket mer än jag gjorde i somras, och jag önskar jag kunde bevisa det.

Men i grund och botten är jag fortfarande samma idiotiska, sviniga Isa som aldrig sa precis vad jag tyckte.

...and I held your hand through all of these years

And you still have all

of me...

and I f-f-fucked it up

Extremt kluven.

Varför är allt så tråkigt? 

Kläderna, musiken, skolan...

Ibland vill jag bara att skolan ska lägga sig någonstans och försvinna, för att allt  de tar upp där är sånt meningslöst babbel, och jag bryr mig inte. 

Häromdagen ramlade Evanescencepostern ner bakom ryggen på mig när jag satt vid datorn, och jag blev sjukt rädd. En sekund efter tyckte jag att det var skönt eftersom rädsla är en så stark känsla, det kändes verkligen att nåt förändrades. Jag ryckte till, levande.

Men jag vill ändå bara åka hem, längtar ihjäl mig tills jag får åka hem till mamma i helgen. Fan, det är bara Tisdag! Det är år och dar kvar tills helgen! 

Önskar jag kunde pausa tiden ett tag och komma tillbaka när jag orkar, för just nu... Vill jag bara sörja. Det må ha gått 19 dagar... Är det mycket? Det känns inte som det. Det känns som hände igår.

Kan inte släppa det och det hjälper ju inte att jag inte vill släppa det heller... 

Herravälde