Och nu är det ju så att jag inte kan säga "jag är klar med att må såhär nu, jag tänker inte må dåligt mer", även fast jag önskar, och den tanken flyger genom mitt huvud varje dag.

Och att man faktiskt inbillar sig att saker och ting kommer ordna sig ibland? Lär man sig inte?

Är det det som fattas? 

Jag har inte lärt mig läxan än? 

Som när den där speciella säger den där speciella saken, det som får dig att hoppas, det som får dig glad, det som släpper in en liten gnutta av hopp. 

Som när den där speciella tar tillbaka den där speciella saken, krossar ditt hopp... 

Som när den där speciella försvinner. Hon kommer aldrig tillbaka, va?

Den här känslan av att verkligen falla samman inombords. Helvete, ring ambulansen, hela mitt liv ramlar ihop!

En skolvecka är precis påväg att starta, och jag vill åka hem. Jag vill åka hem och slippa ta itu med det här själv. Jag vill till mamma, där jag kan ligga i soffan under en filt med mina ben i hennes knä. Jag vill vara liten igen, då den här känslan inte fanns. Aldrig. 

Varje andetag. Varje ord. Varje hjärtslag.

En viss tid med mig räcker för att du ska inse. Inte det jag vill, men du förstår, iallafall.

Ett faktum. En känsla. En verklighet. 

Jag är så fullkomligt omöjlig att älska.

Jag lär mig läxan.

Igår var jag, Mimmi, Hanni och Kaki hos Agnes. Hennes familj var inte hemma så vi hade hela huset för oss själva, och det var hur mysigt som helst.

Vi kollade på någon läskig anime med en söt kisse, och spelade guitar hero world tour, plus att vi hade en Ben & Jerry's var...^^ 

Det var iallafall en väldigt, väldigt mysig kväll, en välbehövd sådan. Jag och Mimmi gick en bit till bussen förut och det har kommit hur mycket snö som helst - södermalm såg ut som ett grannskap från en julkalender! 

När vi klev på bussen hem till Agnes igår, och jag var påväg att sätta mig drog någon tag i min arm - Ange! Fick en enorm chock kan jag lova, som tog sig uttryck genom att jag pratade ihjäl henne sedan. Sorry för det.

Jag var inte i skolan på hela förra veckan, jag hade nog inte klarat av att vara där men det var jävligt dåligt att jag missade första veckan av det nya schemat.

Matte, musik och idrott.

Imorgon drar det igång igen, skolan. Wohooo! tänker jag när jag tänker på att kliva upp klockan 7 imorgon, visst.

Jag tänker inte  försöka mer. Nej, det tänker jag inte. Jag är så jävla trött på att känna mig såhär jävla ouppskattad, så jävla tagen för givet. Jag tycker inte ens att jag förtjänar det, vilket är ett jävla framsteg för att vara jag. Jag tänker inte försöka om ingen annan visar sitt intresse. 

Orkar inte må såhär över huvud taget mer. En sådan fråga som "vad kan jag göra för att göra det bättre" är överflödig vid det här laget, svaret sitter alldeles för djupt inne. Kanske vet jag också vad som behöver göras, bara det att jag inte... vill göra det som krävs. Kanske.

Allt är så jävla mycket, så jävla jobbigt, så jävla ivägen, och jag vet en sak som skulle kunna hjälpa. Men det kommer aldrig att hända.

Aldrig igen.

Jag önskar jag kunde börja om från början, men det är för sent nu. Det enda jag känner för är att ligga i min säng och älta allt jag gjorde fel.

Och jag slutar skylla på andra from this moment on, jag brände min chans, jag har förstört mitt liv, steg för steg. Yay on me.