Mina andetag ekar. Hjärtat slår hårt, alldeles för hårt, snart slår det sönder min bröstkorg, och jag önskar jag kunde få det att sluta. Lägga mig ner. Sova.

Så många saker jag hade gjort annorlunda, så mycket jag hade låtit dig veta, som jag inte förstod tillräckligt bra för att säga.

Herregud, jag älskar dig.

Rummet är stilla och tyst, tomt, ingenting utom visionerna av allt jag borde gjort bättre sitter här brevid mig.

Faller samman igen - more importantly jag låter det hända. Jag borde inte, men jag bryr mig inte. Inte längre.

Vrider tillbaka tiden nu, hejdå, vi ses om ca 2 månader... 

Det finns något hos dig som alltid fyller mig med hopp