Jag vet att det inte är mitt fel, och att jag inte kan göra något mer, men... jag vill inte få dig att må dåligt. Geez, som om det går att undvika?

Jag vet inte hur jag ska bete mig, igen och igen.

Imorgon ska jag ha möte med pappa och Tomento, något slags uppföljningsmöte sen förra gången. Jag hoppas jag kan säga som det är om allt, för jag känner verkligen inte att jag orkar...

Plus att jag ska trappa ner medicinen (bestämdes det nu sist på bup, jag hade lika gärna kunnat stanna hemma), så det kommer ju bli en fantastiskt rolig tid. 

Jag vill inte vara självisk, men jag är rädd att jag är det ändå nu

Gagnlöshet

För helvete, Shawnee, ta dig samman! Ryck upp dig och ta itu med skolan, och dina vänner, som du har försummat så sjukt länge.

Sluta vara en dålig vän, sluta vara så jävla självisk, och TA ITU MED DITT LIV INNAN DET ÄR MER FÖR SENT ÄN DET REDAN ÄR. 

"Det kommer aldrig bli bra" är ju bara rent jävla bullshit, det vet jag ju. Eller, haha, jag vet inte om det kommer bli bra någon gång, men jag vet att det kan bli. Det är ingen omöjlighet. 

Är det ett bra steg på vägen? 

Vägen i rätt riktning? 

Det vet jag att det är. Kan någon tala om för mig varför jag känner mig så jävla borta i skallen varenda gång jag tänker på att det kanske faktiskt blir bra någon gång? 

Just nu sitter jag fast nånstans lite mittimellan bra och dåligt, med betoning på det dåliga. 

Att inte ha någon energi till något suger.

Det suger att vara arg 24/7 med, jag börjar nästan bli rädd för att om jag nån gång släpper ut allt så kommer jag aldrig att kunna sluta. <_<

Bah. 

Lyssna på min fantastiska logik!

Jag måste definitivt börja tänka som en normal människa...

Har pratat jättelänge och jättemycket med Violet ikväll, tack för det<3

Det slog mig idag att imorgon ska jag till bup... bup!

Jag har inte vart där sen... December kanske? Eller var det oktober? Bah, jag måste skaffa mig en tidsuppfattning...

Hur som helst så känns det väldigt motigt, inte för att jag har tid vid 10 eller vad det var (okej, lite därför också kanske), utan mest för att... jag inte vet vad jag ska säga. De senaste gångerna jag varit där har det bara vart... Att jag mår så bra, att allting går så bra, utan att någon liksom har frågat mig. Alla har bara vart så himla glada och... bleh.

Jag vet inte varför jag slutade där. Jag vet inte varför jag har ett möte där imorrn om jag ska sluta med medicinen eller inte. Jag vet ingenting.

Jag vill inte skriva. Bleh.

Frågan är ju varför jag skriver nu... Jag förstår ingenting.

Vad vill jag? Jag vill gråta. Jag vill att någon ska sitta här brevid mig och bara låta mig gråta, men jag kan inte bara bestämma. Det har jag ju lärt mig.

Jag vet inte hur många gånger det här har hänt nu, och jag hoppas det aldrig kommer hända igen. Det vet jag att det kommer göra, men... vetskapen om det får mig att vilja försvinna...

Mamma sa idag att sommaren 2007 var den sommaren då jag började "komma tillbaka", att det var då jag började må bättre.

Hur kan hon tro att jag mår så perfekt? Jag förstår inte

Och jag kommer aldrig att kunna säga det till henne, för jag vill inte göra henne besviken igen.

Jag vill så gärna må bra men just nu är det omöjligt -- tanken på att det är lov, att jag kan sitta uppe hur länge jag vill, att jag kan sova hur länge jag vill imorgon, att jag kan nörda sims hela dagen, slökolla på Buffy eller gå till andra sidan lillfjärden och sätta mig, ingenting vill hjälpa. Ingenting känns lockande just nu.

Jag har försökt att hjälpa mig själv, skrivit av mig, försökt prata med folk, men det verkar inte som det finns något vettigt att säga för en sån här situation, försökt göra något jag tycker, om försökt fokusera på annat, försökt lyssna på musik, men jag kan inte hjälpa mig själv.

Åh Gud, jag saknar dig

Mitt huvud dunkar och snart inser jag att det inte finns någon utväg

Var lämnar det mig? 

Jag vill slita av mitt ansikte, bit för bit,

men vad ska jag göra? 

Vad?

Idag har skrivit en helvetes massa dikter, men jag lägger ut tre stycken här, och om någon vill läsa mer så yay.

Konstruktiv kritik (i snäll ton, please don't hurt me x'D) uppskattas.

Att tro

när tankarna skingras

Världen stannar

för att andas

Och tiden vilar

tyst, grå

rasande

Men inget av det

lämnar spår hos dig

för du trodde...

herregud, hur kunde du tro?

Att förevigt var för evigt

och hejdå

kunde aldrig vara så smärtsamt

Du kommer till henne

Med en order om att finnas

"Kom tillbaka senare

jag vilar just nu

och ingenting är viktigt nog

att störa denna sömn"

Tänk, om du bara vetat det

att det var där skon klämde

Du gav henne liv,

så hon hatar dig

Du vet så väl att du kan dansa

men du har sytt dina kläder själv

Lagat varje hål

Den största sömmen som revs upp

var ett hjärtformat hål i ditt bröst

Men varje förlust är bortglömd

och tiden läkte alla sår

Om det bara inte hade varit

för det där lilla, kallat missförstånd

Enjoy