Jag hatar när det är såhär. Det känns som alla mina sinnen är insvept i en slöja, och jag har fan knappt någon aning om vad jag gör. Jag skulle kunna göra vad som helst, och ingenting jag gör för att försöka motverka det hjälper. Dricka något, äta något, sova, ta en kalldusch, slå mig själv i ansiktet, gå ut och röra på mig -- absolut ingenting.

Det känns alltid så annorlunda, som om nånting förändras. Kanske det är därför det blir såhär, för att något ska förändras, och förändringen ska gå... smärtfriare? Då jag inte direkt förstår vad som händer?

Det händer oftare och oftare. Jag blir knäpp...

Och jag måste allvarligt talat vara påväg att bli galen. Frågan är ju bara hur jag ska förklara det här för Barbro eller Lena eller vem fan det nu blir som jag får börja prata med. Frågan är hur jag ska kunna få dem att förstå hur rädd jag är för att faktiskt bli galen. Att något i mitt huvud bara ska gå sönder. Det verkar ju onekligen som inte har allt på plats... <_<

Det jag hatar mest med att vara såhär är att jag inte direkt fattar något om känslor, och blir socialt handikappad. Jag skulle kunna göra vad som helst, berätta... hemligheten... Jag nämnde det nästan, bara lite, igår. Jag vill gnugga ut mina ögon... Jag kommer säkert att berätta det snart. Det har pågått.. för länge och igår var första gången jag nämnde det. Det är ett steg framåt. Jag klarar mig inte ensam. Tillochmed när någon skriver att de ska gå från msn, och jag inte har hunnit förklara än, så blir jag desperat. Det river i mig. "Stanna kvar, rädda mig!"

Och jag blir förbannad på att så få förstår, men jag borde egentligen inte ens klandra någon alls, för hur ofta försöker jag förklara? Det finns inget rätt eller fel, det här är en alldeles för svår situation för det.

Men eftersom alla ser sig själva som så förbannat smarta och så förbannat bildade, så ser de ju självklart att allt jag gör är för att manipulera mina vänner, min familj, ja alla i min omgivning. De kan förstås prata med varandra och säga att jag är den hemskaste personen i världen, för jag bryr mig inte om någon, utan utnyttjar alla till min egen fördel. Det vore ju inte första gången.

Du är ju så förbannat bildad, du har inte ens frågat mig, men du är ju så förbannat bildad, så genom att prata med alla utom mig så känner du mig. Självklart.

I try to tell you what I'm feeling

but how do I when

all

words

pale? 

Jag är trött på den här... tröttheten. Barbro, för helvete, hör av dig innan jag ramlar ihop totalt. 

"Jag tror inte att jag skulle klara av det."

Jag tror inte att jag skulle klara av det.

Jag tror inte att jag skulle klara av det.

Där var de där orden igen, de orden som skulle kunna släppa lös helvetet på jorden. Hon hatade hur de lät när de sas med hennes röst, med den där tonen som lätt misstogs för kaxighet. Lathet. Bortskämdhet.

Där var de där orden, för vad som måste ha varit 1000e gången. Och den här gången skulle det inte bli skonsamt.

Hon kröp ihop till en boll inombords och väntade på hans besvikelse, på hans brustna tålamod. Han hade fått stå ut med så mycket från henne. Istället kom, till hennes alltid lika stora förvåning:

"Det kan du ju inte veta innan du provat, eller hur?" Tonen av humor i rösten var alldeles för svår för henne att tolka, men hon tyckte inte om den. Dessutom hade han fel, hon visste precis vad som skulle hända. Alla skulle få upp sina förhoppningar, berätta för henne hur mycket de "trodde på henne" och hur "smart, duktig och kapabel hon var". När det sedan kom till kritan skulle historien smärtsamt upprepa sig och hon skulle ramla som ett barn och skrapa knäet. Sedan var det upp till honom att sätta dit plåster, igen, medan han besviket skulle försöka övertyga henne om att det inte spelade så stor roll, att ingen var besviken. Även fast hans önskan att slippa lyste igenom mycket starkare än han någonsin skulle bli medveten om.

"Men jag vill inte ens försöka få reda på svaret." Hon kämpade med gråten, för att tårarna skulle bli så mycket tyngre än vanligt. För att han måste bära dem. Hennes tankar kastade smågrus med ordet "misslyckande" inristat på dem mot henne, och fan, det fick inte hålla på såhär längre. "Jag vill inte vara en börda." Orden ville aldrig förklara bättre än så.

"Men snälla lilla du, jag är din pappa, det är klart jag vill att du ska må bra. Jag gör det här med glädje."

Om det kunde bli värre, så blev det det nu. Tilliten var för jobbig, hur hon än gjorde skulle det smärta honom. Och henne. Det var bara att försöka, igen. Och köpa nya plåster. Vad som än underlättade det för honom.

"Okej..." Fan, om jag bara aldrig blivit född.