Okej, nog med det här nu. Nog med att behandla alla i sin omgivning som något man måste stå ut med. Jag älskar er, allihop.

Ugh, jag har dåligt samvete. Ugh. Ugh. Ugh. Ugh.

Idag har varit den tröttaste dagen på länge, känns som jag bara sovit ungefär 4 timmar på 3 dygn... Även fast jag sovit rätt mycket. Idag var planen att komma hem och lyckligt nörda sims resten av dagen, men jag hann bara nudda datorn i ett par sekunder innan jag däckade totalt. Sov till 9 på kvällen, och nu är jag trött som satan igen. Ska gå och duscha om ett par minuter, sen ska jag däcka igen. Sova <3.

I'll make it up to you all, I promise, but try to meet me halfway here

Barbro har hört av sig! Tid på tisdag! (!!!!) Så satans förbannat jävla skönt!

Jag som var så jävla trött hela dagen... varför, varför, varför är det så svårt att sova på kvällarna? Jag menar, bara tanken på att jag måste kliva upp halv 7 och åka 07.15bussen gör mig totalt utmattad! Sov, för helvete, sov!

Men det finns ju alltid så mycket man vill göra på nätterna, när man märker att dagen börjar ta slut. Mycket mer än när man har all tid i världen. När man har mycket tid vill man njuta av att ha mycket tid, ända tills tiden tar slut. Logiskt värre!

Idag var en otroligt onödig dag. Åkte till skolan till 9, bara för att få reda på att jag egentligen inte hade något att göra där. Så, raka vägen hem igen... lite pissed blev jag nog på att ingen sagt något. Men gjort är gjort och jag är glad över att jag fick lite ledig tid iallafall. 

Imorgon blir det hantverks igen, hoppas jag över huvud taget tar mig upp... Får hoppas på det bästa. Pappa skulle komma och hämta mig, så jag får väl så lov...

Ett sting av... vad kallar man den här känslan? Av att vara en börda, ivägen, onödig? Hm. Ingen borde måsta stå ut med mig, som jag är. Jag önskar jag kunde klara mig själv och bara springa igenom dagen med ett léende, and believe me when I say I've tried... Jag måste vara en idiot. För vad är man annars när man sitter och gråter över någon annans framgång? Eller är det min egen framgångs totala frånvaro som gör det?

Waste of space.

Jag vill till bup. NU.

Barbro hade tydligen hört av sig för ett par dagar sedan, bara för att säga att hon inte visste hur det blev än. Lyckat... Jag vill ha hjälp, nu. Nu, när tanken "jag vill dö" ersatts med "jag tror att jag kommer dö".

"Jag gråter inte för att jag är ledsen, Isa, det är bara den här låten..."

Nya tårar, ett nytt hus, ett nytt ställe. En gammal låt. 

Ett nytt köksbord och nya stolar, täckta av flyttkartonger. 

8 år gammal och en mamma som gråter, till en låt som hon ju hört så många gånger förut. Vad är det för skillnad nu?

Självklart kan man inte förstå. Mamma måste försörja sina barn på egen hand, i ett eget, nytt hus, på det nya stället. Men låten är den samma. 

Det är synd om henne, men vem tänker på pappa? Jag kan inte göra det, jag är 8 år gammal!

Det var meningen att du skulle vara en del av det här, vara en del av allt. Jag litade på dig, till 100%. Vill du att jag ska luta mig tillbaka och bara se på när du kör över mig?

Jag litar inte på dig längre.

Jag vill inte ta ut hunden, jag tjatar på Erik att han ska göra det. Han tycker att jag kan göra det, han har bara morgonrocken på sig fortfarande, medan jag är påklädd. Jag vet att han har rätt, men jag vill bara inte.

"Men dra åt helvete med er då, båda två!" 

11 och 13 år gamla vet ingen av oss hur vi ska reagera.

Jag slinker ner för trappen, tar med hunden och går ut. Väl utanför dörren tar det inte länge innan tårarna rinner, vad hittar man för annan lösning när man är 11?

Grannen är ute, han vinkar, jag vinkar trött tillbaka och undviker att se på honom. 

Väl hemma igen möter mamma mig hallen, hon gråter igen. Den här gången är det inte låten som gör det, nu är hon ledsen.

Jag tycker fortfarande att någon skulle ha funnits där för dig, och jag önskar att jag hade vart äldre och fattat vad som pågick. Kunnat hjälpa dig. Förlåt.

Jag skulle seriöst kunna mörda någon.

Okej, inte seriöst, men nästan! Det är fanimig otroligt!

Random funderingar

Jag tror inte att jag kommer få träffa Barbro mer. Jag går runt och tänker på det alldeles för mycket, tänk vad jävla ont det kommer göra att bli besviken...

Fan vad negativ du är!

Ge upp, för fan. 

Jag tror också att jag ska skaffa en till, sneaky blogg. Mycket sneaky. Med onda planer. Onda, och mycket hemliga.

Jag önskar att jag hade en TV och Buffy, försvinna ett litet tag. Jag vill inte tänka på måndag... Hur fan ska det gå?  Varför berättar jag bara inte för nån hur jävla illa allting är?!

Min framtid känns som ett stort, svart hål. Det lilla som brukade ge mig tröst, "du vet aldrig vad som väntar precis bakom hörnet", känns så totalt meningslöst just nu. Men kan det kännas på andra sätt då ens så kallade väldigt nära vän inte ens läser ens blogg eller frågar hur man mår? 

Jag må vara jobbig och en jävla börda, men bara säg det, då, för det jag hatar mest av allt är att undra vad alla tycker. 

Pappa och Tina står ute och försöker dra upp en buske ur marken. Det verkar inte gå speciellt bra, för de skriker ganska mycket åt varandra. De bråkar, men det är ett bra bråk -- de gör i ordning för framtiden, och sånt är tillåtet att bråka om. Det är en slags garanti att de aldrig kommer att gå isär. Det talar lika starkt som gulringarna på deras fingrar, ringarna som de till en början inte ens förklarade.

Om någonting skulle hända, så att de gick isär, eller det hände något med nån av dem, så skulle min värld gå sönder. Samma gäller mamma, Erik & Zappen, såklart. 

Zappen sover i min säng, solen skiner (även om det blåser), isen har gått, sommaren är påväg. Det börjar bli grönare ute. En lördag blir väl inte bättre än så?

Ge mig aldrig måndag, den här gången, jag orkar fanimig inte prestera. 

Så det var såhär det kändes...

Mja... till sommaren, om det inte finns några ettor som studentbostäder, så kommer jag troligen att flytta hem. Vilket gör det bara mycket värre för alla... Pappa och Tina i synnerhet. Jag skulle kunna slita av mig skinnet, bara så att de skulle slippa behöva göra såna jävla uppoffringar hela tiden! Jag är världens största börda! (!!!)

Det känns som det var för länge sedan någon sa att allt är värt det, att jag inte får ge upp. Att ge upp är för mig ändå inget alternativ, men jag klarar inte mer just nu. Jag vill inte. Så är det. Nu har precis allting jag hade fallit samman. Ja, allting, på ett eller annat sätt. Allt.

Det är något som är så extremt fel, jag orkar inte försöka förklara. Nu vill jag lägga mig i sängen och vänta på att Barbro (inte) kommer höra av sig...

Vet inte vad jag ska göra längre...

De senaste två dagarna har bara försvunnit. Jag kan knappt minnas något från dem... Jag minns att jag hade kul, men jag minns kaoset. "Du, har vi ätit någonting idag? Jag tror inte det..."

Och jag trodde inte ens att den här känslan var möjlig, har jag haft den förut? Jag skulle kunna bara ramla ihop och dö när som helst, och ingen skulle ha någon aning. Det har varit såhär så jävla länge, och varje dag trånar jag efter någon att prata med, men lik förbannat så slutar varje dag med att jag sitter i min säng och ångrar att jag inte gjorde det. 

Men vad ska jag säga då? "Ring mig nu, jag mår dåligt, så snälla prata med mig? Ställ alla de rätta frågorna, för det känns inte värt det att berätta om du inte vill veta?" 

Jag vill till bup, jag vill prata om allt, om alla år. Allt som hänt, allt som jag inte kunnat berätta för de berörda. Pappa, kom och hämta mig, kom och rädda mig, jag orkar inte med mig själv såhär längre. Låt det bli helg, låt dem inte se mig såhär. 

Det sista jag vill är att undra... åh, om jag kunde... Klockan tickar iväg och jag vet att imorgon måste jag kliva upp vid 6 eller så, jag måste sova relativt tidigt. Jag är trött, men jag vill inte att imorgon ska komma! Låt dem inte se mig såhär!

Har du nånsin känt att... du inte kan prata med någon, för att de hakar upp sig på fel saker? Missförstånd? När du väl får chansen att säga något är du inte säker på vart du vill komma längre, och ju mer du tänker på det, ju mer känns det som att det är ditt eget fel att du inte kan prata med folk längre. Din hjärna skriker åt dig att det krävs två för att ha en relation, och att du är en idiot för att du ens tänkte så. Ju mer du tänker, desto jobbigare blir det, och ju mer vill du ha och behöver du någon att prata med...? 

* Vaknade av mig själv kl 05:48. Jag äcklas av tanken att göra något alls idag. Jag äcklas av tanken på hur sårad jag skulle kunna bli idag. Vill inte vara vaken, vill sova, men kan inte. Bussen går 08.15, så jag måste gå om en timme ungefär. Klockan är 07.12

Jag försöker släppa in tanken på att älska någon annan, men det känns så fel. Det är dig jag vill hålla om, ingen annan borde få ta din plats. Jag vill inte ligga under ett stort duntäcke i någon annans säng, bli fasthållen och kittlad. Jag vill inte hålla om någon annan på natten. Jag vill inte.

! Det är det förflutna! Sluta klänga fast vid det som varit och inte kommer komma tillbaka!

Men jag tänker fortfarande på dig när jag somnar på kvällarna. Kedjan sitter fortfarande kvar. Jag vill inte ha någon annan. Ingen är värd det på samma sätt som du är.

Och jag önskar att jag hade någon annan att anklaga än mig själv, även fast jag vet att det här är livet, sånt händer. Det är ingens fel.

Men jag kommer nog ändå alltid att tycka att det är mitt.

Jag känner verkligen inte för det här idag.