Jag kan bara inte låta bli att säga det, det är troligtvis det sista du vill höra med tanke på att du gjorde som du gjorde,
men du är det underbaraste som finns på denna jord. Varje sekund utan dig... ja. Du behöver inte säga något. Du kommer aldrig behöva säga nåt. Jag känner bara ett stort behov av att låta dig veta... att du är allt i mina ögon. Någon.. obeskrivlig. (förhoppningsvis visste du redan att jag tyckte det, men iallafall)
Jag vill inte hoppas, men jag gör det ändå...



uppdatering
Din chans är inte bränd (om det kanske var mig du menade, I shouldn’t flatter myself), jag sa det, jag kommer alltid att vara din, på ett eller annat sätt... Jag är här. Utnyttja mig efter behag. Allt jag vill är att du ska må bra och om jag får hjälpa till att fixa det så yay! Men jag håller mig på avstånd om du inte klarar av att vara runt mig eller höra av mig på ett tag... Whatever you want...
Anything...anything...anything

Jag vill fly från det här tillfället, den här stunden.

Måste hitta något som kan hålla mig upptagen, som kan få tankarna på annat håll. Ingen skriver på msn, inget händer på bilddagboken eller helgon eller någon annan stans, jag är inte på humör för buffy eller vänner eller musik eller någonting annat. Jag vill smsa någon och vet att jag har många att prata med, men jag vet inte vad jag skulle säga. Jag mår bara dåligt, utan ord.

Jag vill fly från det här tillfället, den här stunden, men jag hittar ingen annan lösning än att lägga ansiktet i händerna och gråta. 

Jag vill inte åka hem.

Jag vill inte vara själv.

Det finns för mycket jag vill säga och visa, som jag bryr mig om dig för mycket för att berätta. Det skulle bara göra allting mycket svårare, om det nu går.

Jag önskar att någon bara kunde vara här och prata med mig, jag önskar, jag önskar, jag önskar, jag vill, jag behöver

Jag behöver dig 

Jag ser på soluppgången idag, himlen är persikofärgad, skiftande i rosa och ljuslila.

Marken är täckt av glittrande snö, till skillnad från när du och jag gick ner till bryggan för att se på just solnedgången... samma plats... samma hus... samma rum...

Det var i somras, i augusti har jag för mig. Minns inte så bra. Men det spelar inte heller så stor roll just nu.

Allting blir bättre med tiden, till och med jag har lärt mig så mycket, men jag önskar jag kunde hoppa till framtiden för just nu står tiden stilla. Soluppgången har pågått förevigt, och det känns snarare som en solnedgång. Tragiskt. Varje inandning är en börda. Det blir mörkare.

Livet går vidare, bara ensammare och väldigt mycket svårare.

18/7-08 - 9/1-01

If you want me, I must be doing something right

Jag tänker inte ens hoppas, för jag är rädd för besvikelse nu. Din besvikelse vore för tung att bära.

Har inte lagt mig än, suttit uppe hela natten och tittat på Buffy igen. Har sett fram till avsnitt 8 i säsong 6 sen juldagen, det är ca 107 avsnitt. Varje avsnitt är ca 42-3 minuter långt. Vill inte ens tänka på hur mycket tid jag har lagt ner på det!

Känner mig så sjukt jävla dålig.

Jag skulle ha lämnat in EOSloggboken igår, men jag var inte där. Skolan började för  2 minuter sen så jag lär inte direkt åka dit...

Läste på first class om svenskafördjupningen vi ska skriva - en fördjupning i i princip vad som helst inom svenskan - noveller, poesi, artiklar, krönikor, ja vad som helst. Vi ska skriva en rapport till dock, vilket jag ärligt talat inte ens kan föreställa mig hur det ska gå till...

Taget att jag kanske skulle välja novellskrivande, då måste vi själv bestämma massa jävla frågor om själva novellskrivandet och sedan leta rätt på svaren på dem - på internet, i böcker, från människor, nånstans! Sedan en jävla innehållsförteckning osv och vad vi har lärt oss och hur vi har lärt oss det och hur vi har gått till väga och och och...

Är det bara jag i hela jävla världen som inte är så komplicerad? Tänk ut en idé, använd den talang du förhoppningvis har, voila! Övning ger färdighet! ._.'

Eller så är det helt enkelt att jag är för dum för en sådan uppgift - den är inte direkt komplicerad egentligen, eller? Jag tänker på Ange och hennes skolgång, haha, det här måste låta som nåt jävla skämt för henne. 

Jag är helt enkelt för dum för att gå i skolan, jag känner mig så jävla... nertryckt! Förtryckt! >.< Jag vet att jag har något att ge, nån slags potential, men alla dessa sätt att visa dem förefaller mig så extremt... dumma!

Och jag känner mig helt besegrad, jag har gjort IQ-test och jag har 10-fucking-1 i IQ, vilket är 7 poäng mindre än när jag gjorde det för 3 år sen. Alla babblar på om att de vet att jag kan klara skolan för att jag är så SMART, att de vet att jag klarar av att bo själv för att jag är så INTELLIGENT, men jag känner mig så sjukt korkad och idiotisk att jag knappt vet vad jag ska göra... Jag hatar att känna mig dum.

Har ett ENORMT jävla behov av att åka tillbaka till hantverksskolan känner jag - jag skulle tamigfan göra nästan vad som helst för att få börja där igen. Med Petra och Ninni, Johanna, Kristin...

Tänkte åka dit idag, jag och Petra, men Petra kunde inte. Plus att de går kortdag idag så om jag tar nästa buss skulle deras skoldag nästan vara slut...

Saknar alla så grymt mycket, det börjar bli olidligt.

Gå vidare, allting har sin tid, vissa saker är menade för en viss period i ens liv, men jag vill inte ens gå vidare. Jag kan inte förklara med ord vad det betydde för min hela jävla existens att jag fick gå där. *oändlig tacksamhet*

Ge mig en anledning att tycka att det är värt att stanna kvar här.. att kämpa... just nu känns allting som en enda stor, mörk motgång, som om inget jag gör betyder nåt. Ingenting jag känner. Absolut inte.

Jag lyckades gråta i måndags, äntligen, så jävla skönt. Vet inte när det hände sist...

Få mig att känna... jag vill bara lägga mig vid någons fötter och be dem att få mig att känna mig betydelsefull och behövd... inget mer av det här överflödet. 

Nu har jag varit vaken i snart 16 timmar, och jag sitter i skolan, det känns verkligen att jag borde sova.

Vid 2-3 någon gång ska jag och pappa åka och handla, äntligen lite mat till lägenheten...

Jag vill knappt tänka på något alls av värde, jag vill bara att allting ska vara meningslöst så det inte gör lika ont när det går förlorat.

Måste skriva om över 2½ projekt tills imorgon i EOSloggboken, måste läsa en bok till svenskan, en bok till engelskan, måste skriva en novell till svenskan och en rapport på hur det gick... Jag antar att jag får skylla mig själv som inte gjorde det innan lovet. Eller på lovet. Nu är det bara 2 veckor kvar på den här perioden, då måste allt vara klart. Måste.

13.31

Vi hade 5 ämnen förra perioden och fick betyg i 2 av dem - G och IG. IG i datakunskap - DATAKUNSKAP. Om det är något jag borde kunna något om så är det väl det!

Klart jag kunde vad som måstade göras. Jag hade ingen energi till nåt av det, och det känns som att jag har blockeringar mot vissa saker...

Jag vill hem och sova, men jag måste skriva det där satans jävla projekthelvetet. Ingela gjorde det väldigt klart att loggboken MÅSTE in imorgon - fuck, alla andra har redan lämnat in den!

Jag känner mig så jävla meningslös, så jävla hopplös, som att jag inte klarar av någonting alls.

Och inte känns det som om skolan spelar någon större roll heller, fan, INGENTING spelar nån jävla roll, när jag mår bra är jag tydligen dryg, när jag mår dåligt drar jag ner varenda annan liten jävla människa på jordens yta, så vart fan vänder man sig?

Och jag är så LESS på att folk inte fattar att det inte riktigt är vad människorna gör och säger som spelar roll, utan deras avsikt med det! Visst, det är inte lätt att veta vad folk har för avsikt med allt, men en del saker är väl så sjukt solklara...

Folk säger att jag gör det och det fel, men de har inget svar på vad jag skulle kunna ha gjort annars! Nej, för de hade gjort exakt samma sak om de var i min situation, men bryr de sig?

Vad fan är det meningen att jag ska säga?

FAN, jag vill dö!

Är det inte det du alltid letar efter? Sanningen?

Utan att behöva läsa mellan raderna?

JAG ORKAR INTE DET HÄR. NEJ. NEJ. NEJ.

Det är för mycket, eller helt enkelt bara inte tillräckligt...

Räcker mitt löfte till mig själv, mitt tillåtande? Hjälper det mig? Kommer jag nånsin att få kontroll över det?

Jag är så trött, varje steg känns som en motgång... Jag vill bara inte. Hur svårt kan det vara att förstå?

Livet borde vara frivilligt...

behöver något att se fram emot.. har inga planer för något eller med någon just nu.. inte det att jag direkt känner för att träffa någon, jag vill bara sova, men jag har ju ingen aning om vad som kommer att hända imorgon, i övermorron, nästa helg, månad, till sommaren... behöver bara nåt att se fram emot.

Just nu skulle jag lika gärna kunna sjunka genom jorden.

Jag hatar att jag förstör. Men jag hatar mer att jag inte förstår hur jag förstör...

Jag gör mitt bästa. Jag kan inte göra så mycket mer än så...

Idag lät jag för första gången tanken på att hoppa av skolan slinka igenom... jag orkar inte, jag klarar inte av det här. Inte nu.

Jag gav ett löfte till mig själv, kanske snarare ett tillåtande. Jag hoppas det hjälper mig att orka, för jag orkar inte med att känna något annat än ångest, hela - jävla - tiden

I guess I'm just not worth it